..som en tankekarta

 

 

 

Jag tycker att jag kämpar relativt hårt med att försöka stå kvar bland dom levande, men mörkret trycker på mina mest ömma punkter och jag glider liksom in i ett kletigt dilemma som jag tror jag kommer få stå ut med hela livet. Mina tankar känns inburade i en glasmonter och jag får nån inombords klaustrofobipanikattack som inte verkar vilja gå över. Jag undrar varför jag skäms så jävla mycket. Det enda jag kan tänka mig (om man bortser från det bittra att det finns en anledning) är att jag tänker för mycket, men det faktum att det känns som jag har det i ett oljigt skal över hela kroppen verkar vara lite för starkt för att det bara ska vara det. Jag räddas inte ett dugg av de djupa suckar som jag lurat mig själv ska hjälpa, och när jag försöker gå en promenad för att få andas så är höstlöven täckta av mitt samvete och prasslar högt och spricker när jag går. Jag känner mig såå löjlig.

suck.

Okej, jag har gjort av med 7000 kronor på två dagar. "Hej jag heter Johannes och är shopaholic", men jag tyckte att xbox, tv, kläder, disaronno och en trasmatta var bra att investera i just nu - då mina tidsfördriv i annat fall oftast går ut på att följa små dammpartiklar som flyger i luften. Det är helt ofattbart hur tristessen kan (åtminstone som det känns) ta över hela världen och bara göra allting grått och tråkigt. Fan. De gångerna jag är tvungen att klara mig utan min älskade får jag verkligen känna hur meningslös och intetsägande jag är när jag ska vara med mig själv. Monotoni är ett begrepp som passar ypperligt i mitt uppenbart grå landskap av maffiaspel, disaronno och outhärdliga tankar om vad hon gör, vem hon är med och varför hon aldrig ringer. Men jag vet ju, hon är för helvete och käkar med några bekanta. Ska jag behöva gräva ner mig i misär och skräckscenarion? Nej. Kan jag låta bli? Nej.

Märker du att jag är bra på att skifta från ämne till ämne i samma stycke utan att få det kalasrörigt? Eller det kanske är kalasrörigt, men som jag sjunger i en av Lodjurets låtar; "Jag har aldrig varit någon poet". Inte för att man kanske nödvändigtvis behöver vara poet för att skriva blogg, men ah. Äh, jag har tråkigt och saknar - jag blir lätt snurrig då.

Kolla jag har kört sjöräddningsbåt!

 

VNJA

Hata den här dagen. Lyssna på Kent och självömka med blöta jeans och tårdrypande tankar med ursprung i något som inte förmodligen ens existerar. Grå himmel idag. Tomma ögon idag. Orkar inte lyfta på handen riktigt när jag ska skriva så jag får sudda 3 gånger innan jag kan avsluta en mening. Palla. Snälla inte idag. Inte idag.














Jag sticker nu, vi får väl se vart jag hamnar.
Skurup är inte direkt nåt bra när man vill
förebygga något illaluktande
smärtsamt.

Idag gör allt lite extra ont. Idag tar jag allt lite extra personligt. Idag är jag lite extra allt som jag inte borde vara. Fråga mig inte varför, jag vaknade väl bara på fel sida. Allt som spelar roll idag är min surrealistiskt djupa, diamanthårda kärlek. Idag är en såndär dag som jag försökt uttrycka flera gånger tidigare, när positiva känslor blir lite för mycket och börjar göra ont. Jag ska försöka uthärda dagen dock, imorgon ska jag på värsta middagen med en massa folk jag aldrig träffat = sjukt obehagligt, men vad gör man inte för hjärtat sitt.

orka skriva blogg.

Okej, jag skriver alldeles för lite för mitt eget bästa. Kanske har det att göra med att det snurrar för mycket, jag vet inte vart jag har mig själv på långa vägar kan jag känna ibland - och här finns ingen som säger till mig hur jag ska leva. Det var förvånansvärt enkelt att bo på ett behandlingshem där man lever efter ett schema och följer du det inte så blir du utskriven=fängelse. Ändå finns det någon liten ynka bit av mig som skulle kunna leva på institution resten av livet, för man slipper överdriven jävla skottlossning med känslor. Ah! Det är så det känns, bra att jag fick ord på det. Som att man blir skjuten med en helt sjukt stark känsla (det gör tillochmed ont alltså), så man tror att man antingen drömmer eller är på väg att dö. Typiskt att jag liksom blir skjuten åtminstone 5-6 gånger varje dag.

...dock inser jag någonstans att viljan, motivationen och stabiliteten inte räcker till. Vad mer behöver jag göra? Ju fler gånger jag lurar mig själv desto starkare blir ångesten efter att jag kommit underfund med problemet. Så vad gör jag för att göra som mitt sunda förnuft säger åt mig? Jag känner mig svag. Riktigt dålig karaktär alltså. Fy skäms. Jag vet inte om jag ska sträva mot att vara mig själv eller om jag ska sträva emot det, och det skrämmer mig att jag trodde jag hade kommit långt - men det hade jag inte. Gång på gång har jag intalat mig att jag förstår nu, jag känner mig säker på att leva i ett samhälle fullt av lögner och undantryckta, hänryckta människor utan egentlig frihet, MEN JAG HAR FAN INGEN JÄVLA ANING OM HUR JAG SKA BETE MIG. Ursäkta. Folk säger "Var bara dig själv" och ja för helvete, jag kan ju inget annat och jag har inget problem med det heller - men varför blir det så jävla jobbigt att vara bland folk jag inte känner?

På tal om "så jävla jobbigt" så ska jag delge en helt annan grej; Jag är inte unik.

I övrigt så har jag idag insett att jag har det skrämmande, oförskämt bra just nu. Jag har egentligen allt jag behöver och jag har utnyttjat alla resurser jag kan för att mitt liv ska efterlikna något som åtminstone kan kallas normalt - och är ändå inte nöjd. Eller jo, nöjd är jag såklart eftersom jag har min vackra underbara tuffing och jag skulle kunna bo på gatan om jag bara fick behålla henne - men jag märker att när man blir lite bortskämd så vill man fan bara ha mer. Nu när jag har kärlek, vänner, ekonomi, boende och dessutom förutsättningar för att få det liv jag alltid önskat så är jag ändå missnöjd med att jag bor på ett internat med massa jävla flöjtar som frågar mig om jag vill ha droger dagligen, men det kanske inte är så konstigt? Jag vill ha lägenhet. Nu. Nu. Nu.




Jag pallar fan inte skriva mer. Jo, jag blir mer och mer kär för varje dag som går.

Jag bor i skåne numera. Tänkte att jag skulle byta miljö och se vad sveriges södra hade att erbjuda. Första anblicken av internatet jag bor på var inte direkt av njutningskaraktär, det här huset är nog 300 år gammalt och luktar pensionärsträ och golvet är kork. KORK. Fucking korkmatta. Hata korkmatta. Lördagen inbjöd till en hel del andra värdefulla händelser dock, exempelvis fick jag en sightseeing i Höganäs där jag fick se vart min älskade underbara gick i skolan, jobbar, solar och handlar. Hennes hus var typ det sötaste jag sett och jag känner lite att jag skulle vilja köpa hela kåken, naturligtvis får familjen Ahlin bo kvar men ah - jag vill ju bara kunna säga att jag också har ett sådär fint hus. Jag trivdes på något sätt där, kände mig liksom.. Inte hemma kanske med tanke på att det faktiskt bor folk där - men ändå Hemma. Det kan ju naturligtvis också bero på samhörigheten som bara växer mer och mer för varje dag som går, men jag kände mig liksom lite utvald när jag fick se vart hennes älskvärda själsgrund är byggd. Det är väl kanske naturligt, att man känner sig stolt och utvald när man får se vart ens kärlek kommer ifrån - men jag har aldrig känt sådär så det är inte lika naturligt för mig. Underbart var det, och nu längtar jag lite tills jag får träffa hennes föräldrar.

Skurup är iallafall mer dött än Ulfshyttan (tro det eller ej). Första anblicken av den här staden gav mig en känsla av melankoli och bortglömdhet, ni vet en såndär stad man ser i filmer där handlingen går ut på att en stad blivit evakuerad på grund av nåt virus eller liknande. Solen sken tidigare idag, men det gjorde inte saken bättre. Skurup ser ut som ett industriområde som gud gömde och glömde, men jag får väl lov att stå ut ett tag till. Det här var inte direkt vad jag behövde efter att ha varit på behandling och precis blivit drogfri och ska starta ett nytt liv. Jag har tur, för jag är ganska säker på att jag inte varit vid liv idag om det inte vore för min flickvän. Trots att jag känner mig oerhört säker i min drogfrihet så var min första tanke när jag såg mitt rum på internatet "Nu går jag ner på stan och letar på första bästa heroinist". Efter några sekunder insåg jag att jag fortfarande tillhör världens bästa flickvän (vilken jag verkligen inte vill förlora), så jag tog mitt förnuft till fånga och gick och käkade på en helt värdelös restaurang istället. Det skrämmer mig lite att trots styrkan jag vet att jag har för att vara drogfri, slår mig meningslösheten ibland som en smäll på käften och genast blir första reaktionen att jag ska knarka. Det är kanske så för alla narkomaner, men det skrämmer mig ändå. Jag vill inte att jag ska vara beroende av henne med stort H heller, jag hade helst velat klara det utan henne Också, även om jag behöver henne för mitt inre välmående. Det kanske låter motsägelsefullt, men jag vill att resultatet av det här förhållandet ska likna två individer bredvid varandra, inte den andra över eller under. Men jag vet inte, kanske hade jag klarat det utan henne också - jag hade väl bara behövt prata med någon av de få som förstår mig I guess, men det känns som att hon omedvetet räddade mitt liv i lördags.

På tal om det så kämpar jag på med mitt kontrollbehov och mitt maktbegär. Ständigt på jakt efter samhörighetsbalans sliter jag som ett djur för att inte börja manipulera. Jag kommer på mig själv ibland med att låta som att jag ska lära henne något, fast jag vet att hon inte är dum och faktiskt förstår Utan mina jävla förklaringar. Jag blir lite besviken på mig själv när jag inser det måste jag säga, men jag är van vid att människor omkring mig är ytligt lättsamma och korkade - så det har också blivit en vana att jag måste förklara allt, helst tre eller fyra gånger. Nu när jag äntligen, äntligen träffat någon som både kan tänka och förstår mig som jag är måste jag lära mig att lägga ner "arbetsledarkostymen" och bara låta mig vara mig. Det är svårt, men jag kämpar för det. Jag vill att det här ska vara ömsesidigt och liksom 50/50, inte 90/10 som det varit förut. Jag vill inte bestämma allt, vill inte veta allt, vill inte behöva lära, vill inte behöva förklara och visa. Jag vet ju att jag inte behöver, varför har mitt beteende så jävla svårt att fatta att HON ÄR SMARTARE ÄN DOM!? Som sagt, jag kämpar.

Ibland kommer jag också på mig själv med att försöka få henne att göra som jag gör, eller som jag vill. Thats no good, för det är det här som är min absoluta specialitet. Jag märker att hon inte går på det lika lätt som alla andra, men jag kommer också på mig själv med att då istället slita lite hårdare innan jag inser att jag håller på med manipulation och börjar slå på mig själv för att jag vet att det är fel. Jag vill inte att hon ska göra som jag gör, som jag vill eller som jag säger. Hon ska bara vara sig själv, för det är ju den jag är kär i. Varför förstår inte mitt beteende det här heller då? Jag antar att jag har varit sådär hela livet och nu när det börjar bli dags att göra något åt det får det väl lov att ta sin tid. Men det är jobbigt, för jag får hela tiden anstränga mig för att inte styra. Inte köra över. Inte köra över. Jag ska inte köra över.

Jag är fortfarande övernaturligt överväldigad hur stark kärlek kunde vara. Jag har haft många förhållanden, men jag har aldrig vetat vad intimitet och kärlek är. Konstigt va? Nu när jag kan känna så förändras hela mitt liv och mina instinkter med utgång från kärlek. Det känns helt fantastiskt, och hon får mig att växa som människa. Omedvetet lär hon mig nya saker varje sekund, hur man på lättaste sättet är sig själv - lever och låter leva. Jag kan inte riktigt än säga att jag älskar henne, det är ett jävligt starkt ord - men haha, älska räcker inte till ens nu. Vad är det här liksom!? 16 dagar idag och det har fortfarande inte landat i mig. Jag kan fortfarande inte fatta att hon är min och jag är hennes. Jag kan fortfarande inte fatta hur hon kan vara så jävla stillsamt perfekt på alla områden. Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt letat som ett djur efter nackdelar, och jag brukar vara jävligt duktig på att hitta dom. Idag inser jag någonstans att det förmodligen inte finns några, och isåfall är de jävligt dolda eller såpass små att fördelarna täcker över. Jag kan inte hitta ett enda jävla fel, och det skrämmer mig på ett positivt sätt. Jag ryggar inte direkt tillbaka inför en sådan upptäckt, men jag blir nyfiken och ännu mer kär. Ännu mer kär för varje sekund som går. Ännu mer kär för varje sekund som går. Jag vaknar bredvid henne på morgonen och bara låter mina händer sväva över hennes helt underbart vackra kropp, och ändå räcker det inte. Hur nära jag än ligger vill jag hela tiden komma lite närmre. Hur mycket hon än kysser mig vill jag bara ha mer, mer, mer. Hur mycket jag än rör vid henne vill jag bara röra henne mer. Hennes kropp alltså. Pusshjärtakärlek.

Okej, det här blev ett annorlunda inlägg om man jämför med hur jag brukar skriva. Men jag kände att jag hade mycket att berätta kanske. Eller snarare mycket jag behövde få ur mig. Fast jag får aldrig ur mig hur jag känner, ord räcker liksom inte till när det gäller det här. Nu lägger jag ner. Jag ska prata i telefon med världens vackraste människa, och jag vet att hon inte är hemma än men jag lägger mig och väntar ändå.

Idag är en utmärkt dag om man gillar självömkan, irritation och rättfärdigande. Idag vill jag inte vara någonstans fast överallt. Jag har försökt ligga i sängen, men vägrar tillåta mig själv somna. Jag har försökt se en film, men kan inte fokusera på den vilket resulterar i att jag misslyckas med verklighetsflykten som jag så fint gjorde ett försök att nå. Jag har försökt snacka, men jag hittar inte längre ord ens när jag pratar med min terapeut. Jag har försökt vara utomhus, men då vill jag bara sätta mig ner och det har regnat idag så gräset är blött. Jag har försökt umgås med de andra, men någonting sätter mig i utkanten och idag har jag insett att jag inte är som dom. Så, i min förtvivlan har jag tvättat och packat idag - utan några som helst positiva resultat när det gäller mitt försök att få tiden att gå fortare, alternativt verklighetsflykt.

I allt detta känner jag hur självkänslan slår i botten och jag blir kontrollerande och dessutom sjuklig i mitt beteende. Som jag konstaterat så många gånger är en förutsättning för att lösa ett problem medvetenheten om att det faktiskt är ett problem, så jag är där jag är och får väl acceptera att än sålänge är jag kvar i kontrollbehovet, men jag jobbar på det.

Jag pallar inte skriva mer, imorgon kommer världens bästa människa hit och gör min tillvaro till det jag alltid önskar att den skulle bli. Lovely.