..som en tankekarta

jag målar tavlor som beskriver vem jag är
för jag har aldrig kunnat göra nånting åt det här
mina färger säger till när jag gör fel
dom ligger still nu och jag undrar vart misstagen är
jag fyller väggarna med konst från ingenstans
ett museum som liknar den förlorades dans
tänk om picasso skulle komma hit och se
jag blockerar alla vägar in för jag vet,
jag är fel

försöker hitta plats för mitt nya verk
problemet verkar va att mörkret så tydligt förstärks
jag kanske borde prova blanda nån färg
jag antar att det gråa sitter rätt djupt i min märg
skulle behöva plocka ner och kasta bort
men nånting säger mig att livet är alldeles för kort
jag får väl lära mig att låta det va
trots att jag anser att tavlor är inget att ha

jag har aldrig velat bli nån konstnär
ännu mindre nu när jag är
färgad av mitt eget inre grå
jag har aldrig velat bli nån konstnär
ändå har jag suttit timmar här
det blir ett omotståndligt grå

försiktigt gör jag några linjer utav blå
hela huvudet pulserar men jag provar ändå
det kanske vore fint med skuggor i rött
färger har väl aldrig gjort att någon har dött
hur ska det finnas plats att visa det här?
jag inser att jag täcker över det gamla och när
jag sitter still och ser en helhet i allting
plötsligt slår det mig en stolhet för att det är min

Jag har alltid varit bra på att förklara vad jag känner
men nånting som du gör får mig att stamma
Som om fåglar sjunger inifrån och ingenting tar mig ifrån
det här och jag ska få dig att stanna
så snälla säg det en gång till
jag ska ge dig allt du vill

Jag har alltid trott att solsken var nånting som gav mig problem
men jag inser nu att jag har vart lurad
Du har gett mig allt jag har som jag vill kalla underbart
och jag ska aldrig nånsin mer bygga murar
så snälla ta mig som jag är
jag ska alltid vara där

Jag har aldrig vart på månen
men jag ser att du förstår den
och jag har aldrig nånsin längtat dit förut
Jag har aldrig sett en stjärna
som jag lever för så gärna
jag har aldrig nånsin känt såhär förut
och det ska aldrig ta slut

Jag ska visa hela världen att dom missat allt av värde
du och ditt namn betyder ju skönhet
Vi har inget att förlora bara hjärtan att försona
jag vill lära mig allting som bara du vet
så älska mig som bara du kan
min enda dröm har blivit sann

Den här gången är det annorlunda. Det ger mig en form av inspiration som jag inser att jag aldrig haft förut, och den blir användbar på ett sätt som aldrig varit lika påtagligt. Jag märker att alla mina handlingar beror på Det, och utan att märka det själv kan jag inte sluta fokusera på det. Det får mig att vilja skrika och hoppa, och jag har aldrig haft svårt för att förklara känslor med ord - men den här gången vill inte bokstäverna hjälpa mig. Jag undrar varför. Kanske beror det på att det inte går att definiera, går inte att analysera eller förstå. Äkthetskänslan i det skrämmer mig inte ett dugg, det gör mig snarare lycklig och jag inser att det finns kanske hopp även för mig. Det är som om mitt hjärta har hittat hem, som om min själ har fått ett mål och min kropp lyder med nöje och ger mig en stark längtan efter en snar framtid. Jag ler när jag tänker på det, även fast längtan håller på att ta kål på mig. Jag gräver ner mig så långt ner i törst efter det jag drömmer om att jag nästan mår dåligt av det - trots att det jag längtar efter så är något positivt, oförstörbart och äkta. Ibland önskar jag att jag bara hade min själ utan den mänskliga skepnaden, och kunde flyga iväg bland molnen för att sedan landa i mig själv på en annan plats.

Samtidigt som mitt bröst skriker efter att få vara nära bultar hjärtat så hårt att det gör ont. Efter att jag tatuerade mig första gången insåg jag att det finns smärta som faktiskt är behaglig, och den här smärtan kan nog jämföras med det. Det gör ont som fan, ändå vill man bara sitta kvar ett par timmar till. Samma här, det gör ont att vara så långt borta men jag kan inte sluta längta trots att det är det som orsakar smärtan. Det är som en magnet som drar i mig fast jag sitter fast, och jag hatar det faktum att det inte finns något alternativ. Jag måste vänta, och för första gången i mitt liv kan jag inte göra något åt det. Jag förstår nu att jag aldrig längtat efter något helhjärtat, och tacka fan för det - det är det värsta jag varit med om.

För första gången har jag en känsla av att något försöker tala om för mig att jag duger, trots att tillitsbristen fortfarande finns där. Oron krymper sakta men säkert, självkänslan byggs långsamt upp och det börjar faktiskt bli påtagligt. Jag har en massa "extratankar" numera. Som när det är lite för bra för att vara sant så finns där en till tanke som säger mig att "det kanske kanske faktiskt är sant" och den har aldrig funnits där förut. Tidigare gick jag bara på känslan och blev liksom illamående eftersom jag aldrig trodde att saker kunde utspela sig på positiva sätt, men nu börjar jag undra om jag hela mitt liv har haft fel. Jag har alltid trott att kärlek var något som gjorde ont, men omständigheterna i dagsläget säger något annat. Kanske behöver inte komplimanger och vackra ord vara falska? Kanske har andra människor också känslor, och kanske gynnar de mig ibland. Det finns ju en liten risk, right?

Jag alltid haft en tendens att förstöra det som känns bra, innan det förstör mig (vilket det alltid gjort tidigare), men den här gången kan jag inte ignorera. Jag vill inte längre, jag vill ge det en chans och se vart det leder. Jag har ingen aning om hur framtiden utspelar sig har jag märkt, så jag borde släppa taget och låta det visa sig. I magen känns det äkta, på riktigt, jordnära, underbart, älskvärt, mystiskt och attraherande. Jag njuter av det, trots att jag måste längta lite till för att få ge uttryck för vad jag känner. Jag kan inte längre ignorera mina känslor som jag gjorde tidigare med hjälp av droger, och det har hjälpt mig inse att det kan faktiskt bli bra.

Det gör mig galen. Det gör mig förvirrad. Jag vill göra allt i hela världen och lite till. Det ger mig motivation, ambition och nya drömmar. Det gör att jag ser fram emot framtiden, vilket aldrig hänt förut. Det gör mig stolt, upprymd och förälskad. Kan detta vara verkligheten? Det verkar så.



som blixtar mellan fyra ögon
sätter eld på allt inuti
magnetism i dubbla själar
en barnförbjuden magi

Jag har alltid varit den där som hör andras känslor på djupet, trots att de själva kanske inte gör det. Jag kan höra direkt på ett andetag eller ett tonfall hur den jag pratar med egentligen mår, och tack vare min nyfunna empati vill jag ofta lägga mig i och hjälpa personer att komma till insikt om vad problemet egentligen är. Jag brukar vara bra på det, problemet är bara att när jag drar med mig andra människor i djupet har de en tendens att uttrycka djupet som lite för starkt, och detta resulterar istället i ledsamhet - eller kanske bara för starka insikter om det egentliga känslolivet som kanske inte får så mycket näring annars. Sedan jag blev drogfri har den här egenskapen gett mig intryck av att jag borde kalla den för manipulation, men jag har kommit fram till en annan definition utan ord.

Vissa människor lever sitt liv utan att egentligen tänka efter speciellt mycket. Livet rullar på och de tänker inte på sitt inre, orkar kanske inte bry sig så mycket om sin egen själ. Låter bara rutinerna rulla på och det som blir det blir. Jag tror att detta resulterar i en typ av känslomässig ytlighet, man får svårt att definiera sina egna känslor och stänger därför ute dom på ett möjligtvis lite naivt sätt. Vissa människor stänger bara av, precis som jag gjorde med heroinet, men vissa klarar det utan droger. Det skapar okunskap om äkta lycka, och när jag kan urskilja denna okunskap i andra människor såpass påtagligt som jag gör ibland blir jag lite besviken på mänskligheten. Besviken för att majoriteten av mänskligheten inte förstår att äkta lycka inte finns utanför oss själva, den finns i oss. Det gäller bara att utnyttja sina känslor på rätt sätt och inte låta dem styra, bara finnas där. Varje gång man får en känsla av obehag måste man stanna upp och reflektera över vad det grundar sig i och samtidigt finna någon form av acceptans, annars försvinner aldrig obehaget. Man skjuter bara upp det. Många trycker undan sina egentliga känslor och anpassar sig till det som är, utan medvetenheten om att man inte behöver. Det enda som spelar roll i det stora hela är en själv och det egna välmåendet, annars är man inte kapabel till att vara lycklig av någon annan anledning heller.

När jag var aktiv i mitt missbruk så kunde jag visa vissa människor vilka dom egentligen var genom att sätta dem i sitt eget känsloliv. Jag kunde prata in folk i sig själva och låta dom känna det som egentligen är undantryckt. Jag har aldrig tänkt på detta som manipulation, men i nykterheten har jag lärt mig att jag har forslat in människor i fack och gett dem den stämpel jag har velat att de skulle ha. Jag är drogfri nu och det ger mig ett sätt att se på saker ur andra perspektiv. Jag inser att det finns fler aspekter i allt, och utan droger är jag kapabel till att tänka på det på ett sätt som jag aldrig kunnat förut. Jag har nu insett att när jag gräver ner andra människor i deras eget inre och placerar dem någonstans där jag vill ha dem så är det manipulation, men när jag numera gräver ner folk i deras inre för att de ska se, förstå och kunna reflektera över sina egna känslor så att de kan resa sig lite starkare - så är det av ren kärlek. Jag känner kärlek, ödmjukhet och empati för andra människor, något som jag aldrig gjort förut.

Jag måste säga att jag aldrig kunnat nå dessa insikter på egen hand. Utan den äkta samhörigheten jag känner nu hade jag aldrig insett att det är av kärlek och inte rädsla som jag försöker hjälpa till att förstå. Utan den äkta samhörigheten hade jag aldrig märkt av att min självkänsla sakta men säkert byggs på, även om det är en lång väg kvar. Utan den äkta samhörigheten hade jag aldrig insett att min brist på tillit sakta tynar bort, även om det fortfarande finns tvivel. Det är som att min hjärna har byggts ut, och när jag misstror den ömsesidiga kärleken finns där en tanke som inte har funnits förut - att kanske det inte ligger i Hennes natur att medvetet såra mig. Även om tvivlet finns där så tar känslan av att jag har fel överhand och jag får en känsla av att det kanske inte är så farligt som mina skräckscenarion utvisar. Jag börjar känna mig aningen uppskattad, och det är också färskvara. Det kan låta som självömkande, men jag har aldrig känt mig riktigt uppskattad. Jag har aldrig förstått att jag också har en del i det hela, aldrig kunnat ta åt mig att jag behövs där jag är - men nu känner jag det. Tack vare Henne börjar jag känna mig mänsklig, behövd och uppskattad. Jag har aldrig känt så i hela mitt liv, och det resulterar i tacksamhet över att jag fortfarande har mod att ta kontakt med andra människor. Idag kan jag känna att jag har en plats i världen som bara är min, och hur framtiden ser ut är upp till mig att välja. Detta är också en insikt jag aldrig hade kommit fram till om det inte hade varit för Henne. Varje morgon när jag vaknar har jag en känsla av att Hon behöver mig, som jag är. Bara som jag är. Jag får en känsla av att Hon vill att jag ringer och vill att jag existerar, vill att jag är nära och vill att jag är mig själv. Också färskvara naturligtvis, och det ger mig ännu mer känsla av tacksamhet. Jag inser att jag är behövd och att det är av någon betydelse att jag lever, att jag är mig själv. Det är en känsla som inte riktigt går att beskriva med ord, men jag tror att den närmaste definitionen jag kan göra är sinnesro eller rentav inre lycka.

För mig har det blivit väldigt viktigt att människor i min närhet mår bra, inte bara för stunden utan rent generellt, översiktligt mår bra. Det gör också att jag ännu mer försöker komma nära inpå, försöker hjälpa omgivningen att se deras egna känslor och lära sig att njuta av dem - nu när jag lärt mig det vill jag liksom visa andra hur de kan må bra trots att det finns känslor man inte gillar. Jag vill liksom visa omvärlden hur man gör för att lära sig leva med sig själva, för många klarar inte av det - och därav masken som de flesta har gentemot sig själva. Som jag sa tidigare, vissa människor stänger bara av sitt inre och anpassar sig till det som är och låter det rulla på - men det enda man gör i det läget är att skjuta upp det man inte klarar av att hantera för tillfället. Detta känns jävligt sorgligt, för det innebär att det äkta välmåendet inte är någon standardkänsla hos mänskligheten. Jag känner att om jag kan, så vill jag liksom bidra till att försöka förbättra det läget och ge åtminstone mina nära och kära så mycket jag kan av mina egna insikter - för jag inser att sättet att finna inre frid, inre lycka inte är individuellt - det fungerar för alla som ger sig in på det. Jag har fortfarande inte nått toppen av den skattjakten, men jag har kommit en bit på väg och ju längre jag kommer desto mer ser jag hur jävla dåligt andra människor egentligen mår. Även dem som inte har en bakgrund med missbruk.

Det jag personligen kan tycka är lite konstigt, är att det är en person som har fått mig att inse allt jag nyss har skrivit. Från början till slut av det här inlägget finns en källa utanför mig själv, som inte ens vet om att Hon ger mig allt detta. Hon verkar inte förstå att Hon ger mig styrka att tänka, leva, existera, vara, handla, känna. Det blir en gåva utan dess like som givaren inte ens vet om att Hon ger, och mottagaren är så tacksam att han inte ens kan förklara det med ord utan måste övergå till handling istället. Det börjar bli dags nu, jag vill härifrån så att jag kan börja visa människor i min närhet att de betyder något för mig, och att jag är tacksam att de finns där. Jag har aldrig visat någon att jag har empati och kärlek, men jag känner att det inte är försent och det börjar bli dags att leva efter mina egna principer och värderingar istället för heroinets krav. Jag ska ge Henne allt jag har och lite till, för det är Hon värd.






Den som aldrig skrattat
vet inte hur man ler
Den som aldrig tittar
vet inte hur man ser