..som en tankekarta

Att inte veta, att inte kunna kontrollera eller förklara sina känslor är nog det värsta som finns bortsett från den drogfria världen. Förmodligen är det bara för att jag inte har varit ren så länge, och det behövs nog bara tid, men jag önskar att jag kunde hitta ett mellanplan. Antingen är jag låg, och när jag är låg så vill jag skrika, gråta, slåss och dö, eller så är jag lycklig och då blir jag så överfylld av lycka som jag vill få uttryck för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Dom gångerna är förvisso få, men när jag känner lycka vill jag också liksom dela med mig av den på något sätt som jag inte känner är möjligt. Jag hittar ingen lagom nivå där jag kan vara lagom lycklig och acceptera det som är mindre bra, men jag antar att det kommer med tiden som jag alltså hatar.  

Jag gillar att vara drogfri. Det är så mycket jag slipper, som att behöva jaga pengar hela tiden och allt knas det för med sig. Jag får en sorts struktur på mina tankar som jag alltid velat ha förut, och jag kan sortera ut dem och liksom reflektera över dem på ett helt annat sätt. När jag var aktiv så gick allt jag gjorde och tänkte ut på droger, oavsett om jag skulle gå och köpa mjölk eller mata katten. Om jag diskade så gjorde jag det för att få belöna mig själv med en fix, och om jag lagade mat var det ju alltid bäst med efter-maten-spliffen - men det finns inte kvar nu och det leder vidare till att jag kan koncentrera mig på mina andra angelägenheter. Samtidigt som jag myser lite i nykterheten så hatar jag tristessen, att behöva ta itu med känslor och att alla frågar "Hur går det?" eller "Hur mår du då?". Jag vet inte varför jag inte gillar frågorna, men det har kanske lite att göra med att svaret, oavsett vad det är, har blivit så dovt och falskt. Om jag skulle svara ärligt på hur jag mår så skulle jag behöva sitta och snacka i flera timmar, så det blir kort och gott "bra" eller "dåligt" men där tar det liksom stopp. Jag vet inte om jag kan anse att det är hela sanningen liksom, men det är ju förvisso inte lögn heller.

Jag blir förvånad över mig själv när jag inser att jag trivs bättre i självdestruktivitet än välmående. Det kanske iochförsig beror på att jag i många år alltid slagit på en drog på alla känslor, oavsett graden av lycka eller sorg i dem. Utan att jag varit medveten om det har jag dödat varenda spår av mitt känsloliv och på så sätt blivit ett iskallt monster, så nu när jag börjar återfå mitt äkta leende känner jag mig som främmande i en värld vilken jag inte förtjänar att leva i. Jag är hemmastad i dåligt mående och vilsen i lycka och sinnesro, vilket gör mig oerhört förvirrad av alla dessa ljuspunkter som börjar visa sig nu när jag är drogfri. Det känns visst bra att skratta från hjärtat, men jag är inte van med det och känner att jag kanske inte förtjänar det med tanke på vad jag har gjort och hur jag har behandlat min omgivning. Jag är i allra högsta grad splittrad.

En annan del av mitt drogfria liv visar sig i min kreativitet. Jag är återigen i en svacka som är svår att komma ur, tror jag. Jag försöker skriva musik, men blir aldrig nöjd, så istället försöker jag skriva musik om det faktum att jag inte vet om jag är i en svacka eller om det är förvirringen som gör det, men det går inte heller. Istället skriver jag intetsägande dikter där jag inte ens kan avgöra om jag är nöjd eller inte. Jag försöker komma till skott att måla lite, men jag är för utmattad av all denna drogfrihet att det aldrig blir av. Man tappar nog lite fantasi när man blir drogfri.

Jag är trött på att behöva sakna.