på gränsen till övernaturligt
Trots mitt faktiska tillfrisknande och all terapi märker jag åtskilliga gånger om dagen att jag fortfarande har mycket kvar att jobba med. Ilska är en av dem. Jag märker hur lätt det är att såra mig och istället för att bli ledsen så blir jag arg, vilket oftast brukar resultera i att jag hamnar på häktet. Alltså är detta ett problem, eftersom jag inte kan hantera det när jag blir förbannad. Respekt är något som jag anser mänskligheten borde ha som en instinkt och inte som en bristvara, men trots att jag vet om det så reagerar jag alldeles för starkt när folk visar total brist på den. Det kanske inte är konstigt att man reagerar, det som är det sjuka är Hur jag reagerar. Jag blir en mördarmaskin på högvarv som inte går att stoppas, och det som skrämmer mig är hur jag njuter av att vara blodtörstig. Jag har inga som helst problem med att skära upp en människa och njuta av dess blod, men det medför att jag blir rädd för mig själv när jag är arg. Jag blir inte riktigt arg så ofta dock, det krävs rätt mycket, men när jag väl blir det svartnar mina ögon och jag kan inte kontrollera mig själv. Vetskapen om detta kanske tar mig ett litet steg på vägen, men jag har många kvar.
Är det normalt att känna sig kränkt när någon flirtar med sin flickvän? Är det normalt att vilja skära halsen av dem som gör det, trots att jag vet att Hon aldrig skulle såra mig. Jag känner mig rätt sjuk när jag blir panikslagen av att se henne tillgänglig för dessa ovälkomna kommentarer, trots att jag litar på henne. Det gör ont och jag får hjärtklappning av att se hur hon får kommentarer och komplimanger av andra, och det gör att jag känner mig som psykopaten de trodde att jag var när jag blev tvungen att göra utredningen. Som tur var blev jag inte kryssad, men jag kanske är psykiskt sjuk ändå? Jag vet ju inte om det här är känslor som är naturliga när man är kär eller om mitt kontrollbehov och självkänsla spelar mig ett spratt. Ovetandes om en lösning är jag, och det är jobbigt. Min terapeut sa att relationer inte är något lätt trots att den känns bra, och jag håller med honom.
Det är förvånansvärt fantastiskt över förväntan. Innan vi sågs så visste jag att det inte kunde gå fel, och att hon skulle vara den underbaraste jag någonsin träffat - men att det var himmelskt, villkorslöst och magiskt förtrollande slog mig som en smäll på käften. För första gången i mitt liv känner jag mig avslappnad i en samhörighet med en annan människa, och det har öppnat mig på något sätt som jag inte riktigt förstår. Jag känner mig behövd för första gången ever, uppskattad. Fantastiskt.
Jag inser att jag sårar kanske mer än en människa med den här typen av inlägg, och trots att det kan verka vagt så vill jag be om ursäkt för detta. Samtidigt måste jag konstatera att jag inte kan göra något åt mina känslor och jag har inget känslomässigt ansvar för någon annan (som jag tidigare ansåg mig ha) så numera kommer jag skriva exakt vad jag känner och tänker - utan förbehåll. Läs eller läs inte, du får själv avgöra vad du klarar av.
Tiden går oerhört sakta när man saknar så att man blöder.
Är det normalt att känna sig kränkt när någon flirtar med sin flickvän? Är det normalt att vilja skära halsen av dem som gör det, trots att jag vet att Hon aldrig skulle såra mig. Jag känner mig rätt sjuk när jag blir panikslagen av att se henne tillgänglig för dessa ovälkomna kommentarer, trots att jag litar på henne. Det gör ont och jag får hjärtklappning av att se hur hon får kommentarer och komplimanger av andra, och det gör att jag känner mig som psykopaten de trodde att jag var när jag blev tvungen att göra utredningen. Som tur var blev jag inte kryssad, men jag kanske är psykiskt sjuk ändå? Jag vet ju inte om det här är känslor som är naturliga när man är kär eller om mitt kontrollbehov och självkänsla spelar mig ett spratt. Ovetandes om en lösning är jag, och det är jobbigt. Min terapeut sa att relationer inte är något lätt trots att den känns bra, och jag håller med honom.
Det är förvånansvärt fantastiskt över förväntan. Innan vi sågs så visste jag att det inte kunde gå fel, och att hon skulle vara den underbaraste jag någonsin träffat - men att det var himmelskt, villkorslöst och magiskt förtrollande slog mig som en smäll på käften. För första gången i mitt liv känner jag mig avslappnad i en samhörighet med en annan människa, och det har öppnat mig på något sätt som jag inte riktigt förstår. Jag känner mig behövd för första gången ever, uppskattad. Fantastiskt.
Jag inser att jag sårar kanske mer än en människa med den här typen av inlägg, och trots att det kan verka vagt så vill jag be om ursäkt för detta. Samtidigt måste jag konstatera att jag inte kan göra något åt mina känslor och jag har inget känslomässigt ansvar för någon annan (som jag tidigare ansåg mig ha) så numera kommer jag skriva exakt vad jag känner och tänker - utan förbehåll. Läs eller läs inte, du får själv avgöra vad du klarar av.
Tiden går oerhört sakta när man saknar så att man blöder.
Kommentarer
Trackback
