måste ha mer, måste ha mer
Jag bor i skåne numera. Tänkte att jag skulle byta miljö och se vad sveriges södra hade att erbjuda. Första anblicken av internatet jag bor på var inte direkt av njutningskaraktär, det här huset är nog 300 år gammalt och luktar pensionärsträ och golvet är kork. KORK. Fucking korkmatta. Hata korkmatta. Lördagen inbjöd till en hel del andra värdefulla händelser dock, exempelvis fick jag en sightseeing i Höganäs där jag fick se vart min älskade underbara gick i skolan, jobbar, solar och handlar. Hennes hus var typ det sötaste jag sett och jag känner lite att jag skulle vilja köpa hela kåken, naturligtvis får familjen Ahlin bo kvar men ah - jag vill ju bara kunna säga att jag också har ett sådär fint hus. Jag trivdes på något sätt där, kände mig liksom.. Inte hemma kanske med tanke på att det faktiskt bor folk där - men ändå Hemma. Det kan ju naturligtvis också bero på samhörigheten som bara växer mer och mer för varje dag som går, men jag kände mig liksom lite utvald när jag fick se vart hennes älskvärda själsgrund är byggd. Det är väl kanske naturligt, att man känner sig stolt och utvald när man får se vart ens kärlek kommer ifrån - men jag har aldrig känt sådär så det är inte lika naturligt för mig. Underbart var det, och nu längtar jag lite tills jag får träffa hennes föräldrar.
Skurup är iallafall mer dött än Ulfshyttan (tro det eller ej). Första anblicken av den här staden gav mig en känsla av melankoli och bortglömdhet, ni vet en såndär stad man ser i filmer där handlingen går ut på att en stad blivit evakuerad på grund av nåt virus eller liknande. Solen sken tidigare idag, men det gjorde inte saken bättre. Skurup ser ut som ett industriområde som gud gömde och glömde, men jag får väl lov att stå ut ett tag till. Det här var inte direkt vad jag behövde efter att ha varit på behandling och precis blivit drogfri och ska starta ett nytt liv. Jag har tur, för jag är ganska säker på att jag inte varit vid liv idag om det inte vore för min flickvän. Trots att jag känner mig oerhört säker i min drogfrihet så var min första tanke när jag såg mitt rum på internatet "Nu går jag ner på stan och letar på första bästa heroinist". Efter några sekunder insåg jag att jag fortfarande tillhör världens bästa flickvän (vilken jag verkligen inte vill förlora), så jag tog mitt förnuft till fånga och gick och käkade på en helt värdelös restaurang istället. Det skrämmer mig lite att trots styrkan jag vet att jag har för att vara drogfri, slår mig meningslösheten ibland som en smäll på käften och genast blir första reaktionen att jag ska knarka. Det är kanske så för alla narkomaner, men det skrämmer mig ändå. Jag vill inte att jag ska vara beroende av henne med stort H heller, jag hade helst velat klara det utan henne Också, även om jag behöver henne för mitt inre välmående. Det kanske låter motsägelsefullt, men jag vill att resultatet av det här förhållandet ska likna två individer bredvid varandra, inte den andra över eller under. Men jag vet inte, kanske hade jag klarat det utan henne också - jag hade väl bara behövt prata med någon av de få som förstår mig I guess, men det känns som att hon omedvetet räddade mitt liv i lördags.
På tal om det så kämpar jag på med mitt kontrollbehov och mitt maktbegär. Ständigt på jakt efter samhörighetsbalans sliter jag som ett djur för att inte börja manipulera. Jag kommer på mig själv ibland med att låta som att jag ska lära henne något, fast jag vet att hon inte är dum och faktiskt förstår Utan mina jävla förklaringar. Jag blir lite besviken på mig själv när jag inser det måste jag säga, men jag är van vid att människor omkring mig är ytligt lättsamma och korkade - så det har också blivit en vana att jag måste förklara allt, helst tre eller fyra gånger. Nu när jag äntligen, äntligen träffat någon som både kan tänka och förstår mig som jag är måste jag lära mig att lägga ner "arbetsledarkostymen" och bara låta mig vara mig. Det är svårt, men jag kämpar för det. Jag vill att det här ska vara ömsesidigt och liksom 50/50, inte 90/10 som det varit förut. Jag vill inte bestämma allt, vill inte veta allt, vill inte behöva lära, vill inte behöva förklara och visa. Jag vet ju att jag inte behöver, varför har mitt beteende så jävla svårt att fatta att HON ÄR SMARTARE ÄN DOM!? Som sagt, jag kämpar.
Ibland kommer jag också på mig själv med att försöka få henne att göra som jag gör, eller som jag vill. Thats no good, för det är det här som är min absoluta specialitet. Jag märker att hon inte går på det lika lätt som alla andra, men jag kommer också på mig själv med att då istället slita lite hårdare innan jag inser att jag håller på med manipulation och börjar slå på mig själv för att jag vet att det är fel. Jag vill inte att hon ska göra som jag gör, som jag vill eller som jag säger. Hon ska bara vara sig själv, för det är ju den jag är kär i. Varför förstår inte mitt beteende det här heller då? Jag antar att jag har varit sådär hela livet och nu när det börjar bli dags att göra något åt det får det väl lov att ta sin tid. Men det är jobbigt, för jag får hela tiden anstränga mig för att inte styra. Inte köra över. Inte köra över. Jag ska inte köra över.
Jag är fortfarande övernaturligt överväldigad hur stark kärlek kunde vara. Jag har haft många förhållanden, men jag har aldrig vetat vad intimitet och kärlek är. Konstigt va? Nu när jag kan känna så förändras hela mitt liv och mina instinkter med utgång från kärlek. Det känns helt fantastiskt, och hon får mig att växa som människa. Omedvetet lär hon mig nya saker varje sekund, hur man på lättaste sättet är sig själv - lever och låter leva. Jag kan inte riktigt än säga att jag älskar henne, det är ett jävligt starkt ord - men haha, älska räcker inte till ens nu. Vad är det här liksom!? 16 dagar idag och det har fortfarande inte landat i mig. Jag kan fortfarande inte fatta att hon är min och jag är hennes. Jag kan fortfarande inte fatta hur hon kan vara så jävla stillsamt perfekt på alla områden. Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt letat som ett djur efter nackdelar, och jag brukar vara jävligt duktig på att hitta dom. Idag inser jag någonstans att det förmodligen inte finns några, och isåfall är de jävligt dolda eller såpass små att fördelarna täcker över. Jag kan inte hitta ett enda jävla fel, och det skrämmer mig på ett positivt sätt. Jag ryggar inte direkt tillbaka inför en sådan upptäckt, men jag blir nyfiken och ännu mer kär. Ännu mer kär för varje sekund som går. Ännu mer kär för varje sekund som går. Jag vaknar bredvid henne på morgonen och bara låter mina händer sväva över hennes helt underbart vackra kropp, och ändå räcker det inte. Hur nära jag än ligger vill jag hela tiden komma lite närmre. Hur mycket hon än kysser mig vill jag bara ha mer, mer, mer. Hur mycket jag än rör vid henne vill jag bara röra henne mer. Hennes kropp alltså. Pusshjärtakärlek.
Okej, det här blev ett annorlunda inlägg om man jämför med hur jag brukar skriva. Men jag kände att jag hade mycket att berätta kanske. Eller snarare mycket jag behövde få ur mig. Fast jag får aldrig ur mig hur jag känner, ord räcker liksom inte till när det gäller det här. Nu lägger jag ner. Jag ska prata i telefon med världens vackraste människa, och jag vet att hon inte är hemma än men jag lägger mig och väntar ändå.
Skurup är iallafall mer dött än Ulfshyttan (tro det eller ej). Första anblicken av den här staden gav mig en känsla av melankoli och bortglömdhet, ni vet en såndär stad man ser i filmer där handlingen går ut på att en stad blivit evakuerad på grund av nåt virus eller liknande. Solen sken tidigare idag, men det gjorde inte saken bättre. Skurup ser ut som ett industriområde som gud gömde och glömde, men jag får väl lov att stå ut ett tag till. Det här var inte direkt vad jag behövde efter att ha varit på behandling och precis blivit drogfri och ska starta ett nytt liv. Jag har tur, för jag är ganska säker på att jag inte varit vid liv idag om det inte vore för min flickvän. Trots att jag känner mig oerhört säker i min drogfrihet så var min första tanke när jag såg mitt rum på internatet "Nu går jag ner på stan och letar på första bästa heroinist". Efter några sekunder insåg jag att jag fortfarande tillhör världens bästa flickvän (vilken jag verkligen inte vill förlora), så jag tog mitt förnuft till fånga och gick och käkade på en helt värdelös restaurang istället. Det skrämmer mig lite att trots styrkan jag vet att jag har för att vara drogfri, slår mig meningslösheten ibland som en smäll på käften och genast blir första reaktionen att jag ska knarka. Det är kanske så för alla narkomaner, men det skrämmer mig ändå. Jag vill inte att jag ska vara beroende av henne med stort H heller, jag hade helst velat klara det utan henne Också, även om jag behöver henne för mitt inre välmående. Det kanske låter motsägelsefullt, men jag vill att resultatet av det här förhållandet ska likna två individer bredvid varandra, inte den andra över eller under. Men jag vet inte, kanske hade jag klarat det utan henne också - jag hade väl bara behövt prata med någon av de få som förstår mig I guess, men det känns som att hon omedvetet räddade mitt liv i lördags.
På tal om det så kämpar jag på med mitt kontrollbehov och mitt maktbegär. Ständigt på jakt efter samhörighetsbalans sliter jag som ett djur för att inte börja manipulera. Jag kommer på mig själv ibland med att låta som att jag ska lära henne något, fast jag vet att hon inte är dum och faktiskt förstår Utan mina jävla förklaringar. Jag blir lite besviken på mig själv när jag inser det måste jag säga, men jag är van vid att människor omkring mig är ytligt lättsamma och korkade - så det har också blivit en vana att jag måste förklara allt, helst tre eller fyra gånger. Nu när jag äntligen, äntligen träffat någon som både kan tänka och förstår mig som jag är måste jag lära mig att lägga ner "arbetsledarkostymen" och bara låta mig vara mig. Det är svårt, men jag kämpar för det. Jag vill att det här ska vara ömsesidigt och liksom 50/50, inte 90/10 som det varit förut. Jag vill inte bestämma allt, vill inte veta allt, vill inte behöva lära, vill inte behöva förklara och visa. Jag vet ju att jag inte behöver, varför har mitt beteende så jävla svårt att fatta att HON ÄR SMARTARE ÄN DOM!? Som sagt, jag kämpar.
Ibland kommer jag också på mig själv med att försöka få henne att göra som jag gör, eller som jag vill. Thats no good, för det är det här som är min absoluta specialitet. Jag märker att hon inte går på det lika lätt som alla andra, men jag kommer också på mig själv med att då istället slita lite hårdare innan jag inser att jag håller på med manipulation och börjar slå på mig själv för att jag vet att det är fel. Jag vill inte att hon ska göra som jag gör, som jag vill eller som jag säger. Hon ska bara vara sig själv, för det är ju den jag är kär i. Varför förstår inte mitt beteende det här heller då? Jag antar att jag har varit sådär hela livet och nu när det börjar bli dags att göra något åt det får det väl lov att ta sin tid. Men det är jobbigt, för jag får hela tiden anstränga mig för att inte styra. Inte köra över. Inte köra över. Jag ska inte köra över.
Jag är fortfarande övernaturligt överväldigad hur stark kärlek kunde vara. Jag har haft många förhållanden, men jag har aldrig vetat vad intimitet och kärlek är. Konstigt va? Nu när jag kan känna så förändras hela mitt liv och mina instinkter med utgång från kärlek. Det känns helt fantastiskt, och hon får mig att växa som människa. Omedvetet lär hon mig nya saker varje sekund, hur man på lättaste sättet är sig själv - lever och låter leva. Jag kan inte riktigt än säga att jag älskar henne, det är ett jävligt starkt ord - men haha, älska räcker inte till ens nu. Vad är det här liksom!? 16 dagar idag och det har fortfarande inte landat i mig. Jag kan fortfarande inte fatta att hon är min och jag är hennes. Jag kan fortfarande inte fatta hur hon kan vara så jävla stillsamt perfekt på alla områden. Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt letat som ett djur efter nackdelar, och jag brukar vara jävligt duktig på att hitta dom. Idag inser jag någonstans att det förmodligen inte finns några, och isåfall är de jävligt dolda eller såpass små att fördelarna täcker över. Jag kan inte hitta ett enda jävla fel, och det skrämmer mig på ett positivt sätt. Jag ryggar inte direkt tillbaka inför en sådan upptäckt, men jag blir nyfiken och ännu mer kär. Ännu mer kär för varje sekund som går. Ännu mer kär för varje sekund som går. Jag vaknar bredvid henne på morgonen och bara låter mina händer sväva över hennes helt underbart vackra kropp, och ändå räcker det inte. Hur nära jag än ligger vill jag hela tiden komma lite närmre. Hur mycket hon än kysser mig vill jag bara ha mer, mer, mer. Hur mycket jag än rör vid henne vill jag bara röra henne mer. Hennes kropp alltså. Pusshjärtakärlek.
Okej, det här blev ett annorlunda inlägg om man jämför med hur jag brukar skriva. Men jag kände att jag hade mycket att berätta kanske. Eller snarare mycket jag behövde få ur mig. Fast jag får aldrig ur mig hur jag känner, ord räcker liksom inte till när det gäller det här. Nu lägger jag ner. Jag ska prata i telefon med världens vackraste människa, och jag vet att hon inte är hemma än men jag lägger mig och väntar ändå.
Kommentarer
Trackback
