..som en tankekarta

Oh, jag är verkligen inte van med att känna känslor. Sakta men säkert springer känslolivet ikapp mig, och det känns. Förra veckan var det empati och medlidande som stod på menyn för meningslöst utforskande, den här veckan tror jag det är ömhet, villkorslös kärlek och sympati. Det är verkligen påtagligt hur man lär sig känna igen nya känslor med hjälp av omgivningen. Man måste liksom praktisera känslor omedvetet för att de ska slå in så att man därefter kan reflektera över dom. Och det är väl det som händer när man blir drogfri I guess, man börjar praktisera omedvetna känslor istället för att ignorera. Det är ju bara det, att när jag får en känsla som jag gillar så blir det ofta lite för mycket. Eller, det kanske inte är för mycket egentligen men jag känner liksom att jag inte kan göra någonting av alla känslor i mig - och istället får jag panik och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. I allt detta blir jag bara förvirrad och tillslut vet jag inte vad känslan från början var. Förutom den här gången.

Den här gången är det annorlunda. Den här gången har jag en känsla som jag inte kan förklara, reflektera över eller ens tänka på. Den är suddig, som ett moln. Den fyller hela min kropp och får mig att tappa andan, jag kan inte sitta still och det enda jag vill är att göra någonting med känslan - typ som att bara kasta den över nån annan (för känslan är ju positiv). Istället för att göra någonting med den fyller den hela mig ända till bristningsgränsen, och sen fyller den på lite till. Vart ska jag ta vägen? Här har jag något som rubbar hela min existens, men jag vet inte vad det är och jag kan inte göra någonting åt det. Just nu. Men jag önskar. Jag drömmer. Jag längtar. Vad borde jag göra? Jag borde åka till skåne.


...och hennes ögon
fångade mig tillslut
det var som stjärnor
jag aldrig sett förut

tänk om det vore lite närmre