gråsparv
Egentligen skulle jag bara vilja självömka stenhårt, verkligen klanka ner på mig själv och förklara i ord vilken dålig människa jag känner mig som - men det känns så jävla fånigt så jag skiter i det. Å andra sidan vet jag inte riktigt vad annars jag ska göra just nu, när jag inte kan påminna mig själv om så mycket annat. Jag försöker se gnistorna i det liv jag försöker leva nu, men dagar som den här visar de positiva aspekterna sig bara som stoft jag inte kan urskilja riktigt. Jag påminner mig själv ständigt om insikten jag hade för några veckor sedan - att jag trivs bättre i självdestruktivitet än i välmående - och jag inser att det kanske inte är den bästa vägen till ett leende, men vad finns det annars att göra? Här finns inget vackert bedårande som man kan titta på med gnistrande ögon och le, här finns inget paradis och inget solsken. Dom säger att jag är speciell, men i vilken värld då? Inte i den här iallafall. Idag är en såndär dag då man bara önskar att man fick vara någon annan, om bara för en kort sekund.
Jag kan inte se skillnaderna på mitt välmående och illamående egentligen. När jag skrattar och är glad och positiv så känner jag mig som ett monster inombords, men nu verkar jag se ut som ett jävla monster också. Det är som om mörkret innanför letar sig ut och liksom tar över ljusets plats, som för övrigt nog aldrig har funnits där. Jag känner mig så jävla patetisk när jag bara gnäller och gnäller på den jag är, men som sagt så vet jag inte vad jag annars ska göra. Jag har inget annat att skriva om helt enkelt, så jag får la ha en skitfjantig blogg då. Take it or leave it. Varför ska jag bry mig så mycket om sånt jag inte bryr mig om?
Det finns en liten möjlighet att mörkret är byggt på att jag sitter ett par mil ut i skogen och egentligen vill vara någon helt annanstans, men jag försöker greppa taget om det faktum att jag inte har något annat val. Längta är det värsta jag vet, och nu är jag tvungen att vänja mig vid det för att kunna koncentrera mig på det jag borde.
Kunde ingen ha sagt att livet är så jävla frustrerande?
Jag kan inte se skillnaderna på mitt välmående och illamående egentligen. När jag skrattar och är glad och positiv så känner jag mig som ett monster inombords, men nu verkar jag se ut som ett jävla monster också. Det är som om mörkret innanför letar sig ut och liksom tar över ljusets plats, som för övrigt nog aldrig har funnits där. Jag känner mig så jävla patetisk när jag bara gnäller och gnäller på den jag är, men som sagt så vet jag inte vad jag annars ska göra. Jag har inget annat att skriva om helt enkelt, så jag får la ha en skitfjantig blogg då. Take it or leave it. Varför ska jag bry mig så mycket om sånt jag inte bryr mig om?
Det finns en liten möjlighet att mörkret är byggt på att jag sitter ett par mil ut i skogen och egentligen vill vara någon helt annanstans, men jag försöker greppa taget om det faktum att jag inte har något annat val. Längta är det värsta jag vet, och nu är jag tvungen att vänja mig vid det för att kunna koncentrera mig på det jag borde.
Kunde ingen ha sagt att livet är så jävla frustrerande?
Kommentarer
Trackback
