kontrast
Länge har jag vetat att deras värld aldrig var som min - men eftersom jag aldrig upplevt kontrasten mellan dimensionerna slog det mig som en smäll på käften. Min värld blir aldrig som deras men jag kan erkänna att jag blev lite inspirerad. Det fanns fåglar som sjöng, det fanns en skillnad på årtider, det fanns stabilitet och solsken och egentligen hur mycket som helst. Men jag var livrädd.
Det känns överdrivet att dra några slutsatser, det var alldeles för många känslor och för många intryck för att göra ett konstaterande - men något sa mig att det kommer att ta lång tid innan jag vänjer mig vid att känna. Dock känner jag på ett bättre sätt numera, när jag får en ny känsla kan jag ofta stanna upp och känna efter vad det är, men inte alltid förstås. Det som slog mig mest var nog rädslan. Jag blir överväldigad av så mycket ömhet, så mycket kärlek, så mycket samhörighet att jag på något konstigt sätt ryggar tillbaka och anser det vara lite för mycket. Jag vet inte hur jag ska vara helt enkelt, inte hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga. Det känns oroväckande då jag känner att jag behöver visa någon form av respons, inte bara mot medmänniskor utan mot omgivningen i sig, för jag vet inte hur jag ska uttrycka den.
Innan jag åkte på ledighet så hade jag räknat med att få en massa intryck sköljt över mig som en våg av ängslan, oro, paranoia och svaghet - men att intrycken kunde vara starkare än något annat hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag är inte ens drogsugen, det enda jag kan fokusera på är att jag är livrädd för allt och alla och jag vänder runt det till alla möjliga olika känslor som jag lättare kan hantera - men det fungerar inte. Mina sätt och medel fungerar inte i deras värld, och det skrämmer mig ännu mer.
Förvirringen är total. Jag har lärt mig att det är bra att göra något kreativt av känslor som man inte kan förstå sig på, men i det här läget fungerar inte ens det. Jag skriver min musik, jag målar mina tavlor - ändå känner jag tomhet, stillhet och oreda som aldrig verkar bli bättre. Mina terapeuter försöker få mig att inse att det tar tid, men hur lång tid då egentligen? Medan jag väntar mår jag sämre och sämre inombords, men bara när jag tar mig tid att tänka. Dagarna springer förbi, och jag ler mot dem när de närmar sig - men när de börjar försvinna ur synfältet slår ångesten, rädslan och tomheten till och jag blir återigen liten, obetydlig och ensam.
Jag har massor att säga, men inget att prata om.
Det känns överdrivet att dra några slutsatser, det var alldeles för många känslor och för många intryck för att göra ett konstaterande - men något sa mig att det kommer att ta lång tid innan jag vänjer mig vid att känna. Dock känner jag på ett bättre sätt numera, när jag får en ny känsla kan jag ofta stanna upp och känna efter vad det är, men inte alltid förstås. Det som slog mig mest var nog rädslan. Jag blir överväldigad av så mycket ömhet, så mycket kärlek, så mycket samhörighet att jag på något konstigt sätt ryggar tillbaka och anser det vara lite för mycket. Jag vet inte hur jag ska vara helt enkelt, inte hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga. Det känns oroväckande då jag känner att jag behöver visa någon form av respons, inte bara mot medmänniskor utan mot omgivningen i sig, för jag vet inte hur jag ska uttrycka den.
Innan jag åkte på ledighet så hade jag räknat med att få en massa intryck sköljt över mig som en våg av ängslan, oro, paranoia och svaghet - men att intrycken kunde vara starkare än något annat hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag är inte ens drogsugen, det enda jag kan fokusera på är att jag är livrädd för allt och alla och jag vänder runt det till alla möjliga olika känslor som jag lättare kan hantera - men det fungerar inte. Mina sätt och medel fungerar inte i deras värld, och det skrämmer mig ännu mer.
Förvirringen är total. Jag har lärt mig att det är bra att göra något kreativt av känslor som man inte kan förstå sig på, men i det här läget fungerar inte ens det. Jag skriver min musik, jag målar mina tavlor - ändå känner jag tomhet, stillhet och oreda som aldrig verkar bli bättre. Mina terapeuter försöker få mig att inse att det tar tid, men hur lång tid då egentligen? Medan jag väntar mår jag sämre och sämre inombords, men bara när jag tar mig tid att tänka. Dagarna springer förbi, och jag ler mot dem när de närmar sig - men när de börjar försvinna ur synfältet slår ångesten, rädslan och tomheten till och jag blir återigen liten, obetydlig och ensam.
Jag har massor att säga, men inget att prata om.
Kommentarer
Trackback
