transparent element

Jag vet inte riktigt varför, men skuggorna som kastas runt i mitt rum av levande ljus och en ångande lust att vara någon helt annanstans har också en tendens att föra med sig lite av mörkret. Ingen eld utan rök eller hur var det?! Mitt monotona melankoli-anfall kanske beror på att mitt personliga välmående i fysisk form lämnade mig idag, och om bara för en stund känns det som en evighet. Kontrasten mellan klyftorna i mina tankar har blivit förvånansvärt konkreta och som om någon har haft mascara på sig för att framhäva ögonen så har mitt psyke liksom motvilligt tagit på sig eyeliner för att framhäva skillnader - trots att detta är mot min egen vilja, då det bara resulterar i att jag hamnar djupare i det jag inte ville hamna i alls; Spekulationer, associationer och subjektiva tolkningar. Av någon konstig anledning försvinner innebörden av dessa ord när hjärtslag och andetag från änglasjälen omfamnar min aura, och endast då kan jag slappna av. Naturligtvis har jag trots det oemotståndliga svårt för att veta hur jag ska hantera min verklighet när jag märker att jag inte har kontrollen. Ibland känner jag hur jag sakta men säkert, ungefär inom loppet av 30 sekunder, tappar kontrollen - endast för att sedan påminna mig själv om att jag aldrig hade den.



Jag är inte på toppen längre, men inte på botten heller. Mittemellan är jag absolut inte, och inte över eller under. Jag är.. Övertäckande grå+opacity:70; Ser du igenom?

 

 

 


snöflinga

från insidan
kommer inte mycket
annat än
tristessen gör det värre
ungefär som
på impuls






spins like a record

Kärlek. Framtiden. Skyldigheter.
Orkar inte. Måste. Bil först, körkort sen.
Tvärtom?
Återvändarvecka. Lägenhet. Kronofogden.
Starta eget. Orkar inte vara student längre. Måste igen.
Hatar att bo på internat. Inget val. Träna. Måste igen.
Kan inte se ut som ett skelett. Pengar. Måste igen.
Kärlek. Hon är bara för mumsig. Lägenhet.
Jobb istället kanske, hur? NA-möten. Måste? Nja.
Vill spela gitarr oftare. Motivation. Dåligt med det va D:
Plugga. Referatskrivning är det värsta jag vet okej.
Skyldigheter igen. Framtiden igen. Kärlek igen.
Andfådd. Behöver.. struktur. Snurrigt. Som en dimma.
Ingen koll. Imorgon är ett mysterium.
Sluta röka. Kanske göra nåt nyttigt? Träna igen.
Borde. Måste. Suck..
Starta ett band skulle vara kul. Lägenhet.
Plugga. Måste skriva det där! Blir inte av.
Skulle vilja skriva en dikt, blir inte bra.
Inte som förut. Tappat nåt.
Pengar. Räkningar. Skulder. Skola.
Behandlingshem. Övervakare.
Flippa inte. Tappa aldrig kontrollen.
Plugg. Familjen?! Försöker.
Körkort. Återvändarvecka. Lägenhet.
Vill skriva en novell också!
Motivationen ja. Hindret. Spela live.
Snurrigt. Hela livet. Snurrigt.
Lyckan. Visst finns den.
Den har rött hår.




en djup jävla suck

Jag tycker att jag kämpar relativt hårt med att försöka stå kvar bland dom levande, men mörkret trycker på mina mest ömma punkter och jag glider liksom in i ett kletigt dilemma som jag tror jag kommer få stå ut med hela livet. Mina tankar känns inburade i en glasmonter och jag får nån inombords klaustrofobipanikattack som inte verkar vilja gå över. Jag undrar varför jag skäms så jävla mycket. Det enda jag kan tänka mig (om man bortser från det bittra att det finns en anledning) är att jag tänker för mycket, men det faktum att det känns som jag har det i ett oljigt skal över hela kroppen verkar vara lite för starkt för att det bara ska vara det. Jag räddas inte ett dugg av de djupa suckar som jag lurat mig själv ska hjälpa, och när jag försöker gå en promenad för att få andas så är höstlöven täckta av mitt samvete och prasslar högt och spricker när jag går. Jag känner mig såå löjlig.

suck.

RSS 2.0