..som en tankekarta

Jag tycker att jag kämpar relativt hårt med att försöka stå kvar bland dom levande, men mörkret trycker på mina mest ömma punkter och jag glider liksom in i ett kletigt dilemma som jag tror jag kommer få stå ut med hela livet. Mina tankar känns inburade i en glasmonter och jag får nån inombords klaustrofobipanikattack som inte verkar vilja gå över. Jag undrar varför jag skäms så jävla mycket. Det enda jag kan tänka mig (om man bortser från det bittra att det finns en anledning) är att jag tänker för mycket, men det faktum att det känns som jag har det i ett oljigt skal över hela kroppen verkar vara lite för starkt för att det bara ska vara det. Jag räddas inte ett dugg av de djupa suckar som jag lurat mig själv ska hjälpa, och när jag försöker gå en promenad för att få andas så är höstlöven täckta av mitt samvete och prasslar högt och spricker när jag går. Jag känner mig såå löjlig.

suck.