..som en tankekarta

Jag bor i skåne numera. Tänkte att jag skulle byta miljö och se vad sveriges södra hade att erbjuda. Första anblicken av internatet jag bor på var inte direkt av njutningskaraktär, det här huset är nog 300 år gammalt och luktar pensionärsträ och golvet är kork. KORK. Fucking korkmatta. Hata korkmatta. Lördagen inbjöd till en hel del andra värdefulla händelser dock, exempelvis fick jag en sightseeing i Höganäs där jag fick se vart min älskade underbara gick i skolan, jobbar, solar och handlar. Hennes hus var typ det sötaste jag sett och jag känner lite att jag skulle vilja köpa hela kåken, naturligtvis får familjen Ahlin bo kvar men ah - jag vill ju bara kunna säga att jag också har ett sådär fint hus. Jag trivdes på något sätt där, kände mig liksom.. Inte hemma kanske med tanke på att det faktiskt bor folk där - men ändå Hemma. Det kan ju naturligtvis också bero på samhörigheten som bara växer mer och mer för varje dag som går, men jag kände mig liksom lite utvald när jag fick se vart hennes älskvärda själsgrund är byggd. Det är väl kanske naturligt, att man känner sig stolt och utvald när man får se vart ens kärlek kommer ifrån - men jag har aldrig känt sådär så det är inte lika naturligt för mig. Underbart var det, och nu längtar jag lite tills jag får träffa hennes föräldrar.

Skurup är iallafall mer dött än Ulfshyttan (tro det eller ej). Första anblicken av den här staden gav mig en känsla av melankoli och bortglömdhet, ni vet en såndär stad man ser i filmer där handlingen går ut på att en stad blivit evakuerad på grund av nåt virus eller liknande. Solen sken tidigare idag, men det gjorde inte saken bättre. Skurup ser ut som ett industriområde som gud gömde och glömde, men jag får väl lov att stå ut ett tag till. Det här var inte direkt vad jag behövde efter att ha varit på behandling och precis blivit drogfri och ska starta ett nytt liv. Jag har tur, för jag är ganska säker på att jag inte varit vid liv idag om det inte vore för min flickvän. Trots att jag känner mig oerhört säker i min drogfrihet så var min första tanke när jag såg mitt rum på internatet "Nu går jag ner på stan och letar på första bästa heroinist". Efter några sekunder insåg jag att jag fortfarande tillhör världens bästa flickvän (vilken jag verkligen inte vill förlora), så jag tog mitt förnuft till fånga och gick och käkade på en helt värdelös restaurang istället. Det skrämmer mig lite att trots styrkan jag vet att jag har för att vara drogfri, slår mig meningslösheten ibland som en smäll på käften och genast blir första reaktionen att jag ska knarka. Det är kanske så för alla narkomaner, men det skrämmer mig ändå. Jag vill inte att jag ska vara beroende av henne med stort H heller, jag hade helst velat klara det utan henne Också, även om jag behöver henne för mitt inre välmående. Det kanske låter motsägelsefullt, men jag vill att resultatet av det här förhållandet ska likna två individer bredvid varandra, inte den andra över eller under. Men jag vet inte, kanske hade jag klarat det utan henne också - jag hade väl bara behövt prata med någon av de få som förstår mig I guess, men det känns som att hon omedvetet räddade mitt liv i lördags.

På tal om det så kämpar jag på med mitt kontrollbehov och mitt maktbegär. Ständigt på jakt efter samhörighetsbalans sliter jag som ett djur för att inte börja manipulera. Jag kommer på mig själv ibland med att låta som att jag ska lära henne något, fast jag vet att hon inte är dum och faktiskt förstår Utan mina jävla förklaringar. Jag blir lite besviken på mig själv när jag inser det måste jag säga, men jag är van vid att människor omkring mig är ytligt lättsamma och korkade - så det har också blivit en vana att jag måste förklara allt, helst tre eller fyra gånger. Nu när jag äntligen, äntligen träffat någon som både kan tänka och förstår mig som jag är måste jag lära mig att lägga ner "arbetsledarkostymen" och bara låta mig vara mig. Det är svårt, men jag kämpar för det. Jag vill att det här ska vara ömsesidigt och liksom 50/50, inte 90/10 som det varit förut. Jag vill inte bestämma allt, vill inte veta allt, vill inte behöva lära, vill inte behöva förklara och visa. Jag vet ju att jag inte behöver, varför har mitt beteende så jävla svårt att fatta att HON ÄR SMARTARE ÄN DOM!? Som sagt, jag kämpar.

Ibland kommer jag också på mig själv med att försöka få henne att göra som jag gör, eller som jag vill. Thats no good, för det är det här som är min absoluta specialitet. Jag märker att hon inte går på det lika lätt som alla andra, men jag kommer också på mig själv med att då istället slita lite hårdare innan jag inser att jag håller på med manipulation och börjar slå på mig själv för att jag vet att det är fel. Jag vill inte att hon ska göra som jag gör, som jag vill eller som jag säger. Hon ska bara vara sig själv, för det är ju den jag är kär i. Varför förstår inte mitt beteende det här heller då? Jag antar att jag har varit sådär hela livet och nu när det börjar bli dags att göra något åt det får det väl lov att ta sin tid. Men det är jobbigt, för jag får hela tiden anstränga mig för att inte styra. Inte köra över. Inte köra över. Jag ska inte köra över.

Jag är fortfarande övernaturligt överväldigad hur stark kärlek kunde vara. Jag har haft många förhållanden, men jag har aldrig vetat vad intimitet och kärlek är. Konstigt va? Nu när jag kan känna så förändras hela mitt liv och mina instinkter med utgång från kärlek. Det känns helt fantastiskt, och hon får mig att växa som människa. Omedvetet lär hon mig nya saker varje sekund, hur man på lättaste sättet är sig själv - lever och låter leva. Jag kan inte riktigt än säga att jag älskar henne, det är ett jävligt starkt ord - men haha, älska räcker inte till ens nu. Vad är det här liksom!? 16 dagar idag och det har fortfarande inte landat i mig. Jag kan fortfarande inte fatta att hon är min och jag är hennes. Jag kan fortfarande inte fatta hur hon kan vara så jävla stillsamt perfekt på alla områden. Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt letat som ett djur efter nackdelar, och jag brukar vara jävligt duktig på att hitta dom. Idag inser jag någonstans att det förmodligen inte finns några, och isåfall är de jävligt dolda eller såpass små att fördelarna täcker över. Jag kan inte hitta ett enda jävla fel, och det skrämmer mig på ett positivt sätt. Jag ryggar inte direkt tillbaka inför en sådan upptäckt, men jag blir nyfiken och ännu mer kär. Ännu mer kär för varje sekund som går. Ännu mer kär för varje sekund som går. Jag vaknar bredvid henne på morgonen och bara låter mina händer sväva över hennes helt underbart vackra kropp, och ändå räcker det inte. Hur nära jag än ligger vill jag hela tiden komma lite närmre. Hur mycket hon än kysser mig vill jag bara ha mer, mer, mer. Hur mycket jag än rör vid henne vill jag bara röra henne mer. Hennes kropp alltså. Pusshjärtakärlek.

Okej, det här blev ett annorlunda inlägg om man jämför med hur jag brukar skriva. Men jag kände att jag hade mycket att berätta kanske. Eller snarare mycket jag behövde få ur mig. Fast jag får aldrig ur mig hur jag känner, ord räcker liksom inte till när det gäller det här. Nu lägger jag ner. Jag ska prata i telefon med världens vackraste människa, och jag vet att hon inte är hemma än men jag lägger mig och väntar ändå.

Idag är en utmärkt dag om man gillar självömkan, irritation och rättfärdigande. Idag vill jag inte vara någonstans fast överallt. Jag har försökt ligga i sängen, men vägrar tillåta mig själv somna. Jag har försökt se en film, men kan inte fokusera på den vilket resulterar i att jag misslyckas med verklighetsflykten som jag så fint gjorde ett försök att nå. Jag har försökt snacka, men jag hittar inte längre ord ens när jag pratar med min terapeut. Jag har försökt vara utomhus, men då vill jag bara sätta mig ner och det har regnat idag så gräset är blött. Jag har försökt umgås med de andra, men någonting sätter mig i utkanten och idag har jag insett att jag inte är som dom. Så, i min förtvivlan har jag tvättat och packat idag - utan några som helst positiva resultat när det gäller mitt försök att få tiden att gå fortare, alternativt verklighetsflykt.

I allt detta känner jag hur självkänslan slår i botten och jag blir kontrollerande och dessutom sjuklig i mitt beteende. Som jag konstaterat så många gånger är en förutsättning för att lösa ett problem medvetenheten om att det faktiskt är ett problem, så jag är där jag är och får väl acceptera att än sålänge är jag kvar i kontrollbehovet, men jag jobbar på det.

Jag pallar inte skriva mer, imorgon kommer världens bästa människa hit och gör min tillvaro till det jag alltid önskar att den skulle bli. Lovely.

Jag kan inte riktigt förstå. Det känns övernaturligt och hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte hitta orden jag behöver för att förklara. Jag vill mer än gärna förklara för henne, få henne att förstå vad hon ger mig och gör med mig - men det går bara inte. Vi pratar inte så ofta om känslor och dess verkan på oss, men om man lyssnar på hur hennes tonfall ligger, hur vokalerna formar sig och hur hon uttrycker sig kan man ändå urskilja känslor och medvetenhet ganska lätt. Det gör att mystiken fortfarande ligger kvar hur avslappnad jag än känner mig, och kärleken behålls villkorslös. Det här är något nytt, något jag aldrig känt förut och det är mer överväldigande än jag någonsin kunnat ana. Trots bekräftelsen är jag fortfarande dock osäker på hur hon kan vilja vara med mig. Allt jag är, allt jag varit är en gammal kriminell heroinist som ingen velat ha (inte ens jag själv) och ändå ger hon mig gång på gång insikter om hur värdefull vår kärlek faktiskt är. Gång på gång ger hon mig insikter om vem jag är och vem jag kan vara, utan att faktiskt använda sig av sådana ord. Det är helt fantastiskt och jag blir lika chockad varje gång. Ibland kan hon liksom uttrycka sig så jävla smart på ett abstrakt sätt, så att hon överrumplar mig och får mig att känna att vi faktiskt är Två om det här. Jag är inte ensam längre. Jag är inte smartast längre. Jag är inte mest medveten längre. Jag kanske inte har varit det men jag har alltid spelat den rollen, har alltid försökt lära andra något, alltid varit den som styr. Jag är inte det längre och det känns övernaturligt fantastiskt.

Well, jag tror inte jag har så mycket mer att säga. Just nu svävar jag bara i en längtan som nästan tar kål på mig.
Jag stannar där, tack.

Trots mitt faktiska tillfrisknande och all terapi märker jag åtskilliga gånger om dagen att jag fortfarande har mycket kvar att jobba med. Ilska är en av dem. Jag märker hur lätt det är att såra mig och istället för att bli ledsen så blir jag arg, vilket oftast brukar resultera i att jag hamnar på häktet. Alltså är detta ett problem, eftersom jag inte kan hantera det när jag blir förbannad. Respekt är något som jag anser mänskligheten borde ha som en instinkt och inte som en bristvara, men trots att jag vet om det så reagerar jag alldeles för starkt när folk visar total brist på den. Det kanske inte är konstigt att man reagerar, det som är det sjuka är Hur jag reagerar. Jag blir en mördarmaskin på högvarv som inte går att stoppas, och det som skrämmer mig är hur jag njuter av att vara blodtörstig. Jag har inga som helst problem med att skära upp en människa och njuta av dess blod, men det medför att jag blir rädd för mig själv när jag är arg. Jag blir inte riktigt arg så ofta dock, det krävs rätt mycket, men när jag väl blir det svartnar mina ögon och jag kan inte kontrollera mig själv. Vetskapen om detta kanske tar mig ett litet steg på vägen, men jag har många kvar.

Är det normalt att känna sig kränkt när någon flirtar med sin flickvän? Är det normalt att vilja skära halsen av dem som gör det, trots att jag vet att Hon aldrig skulle såra mig. Jag känner mig rätt sjuk när jag blir panikslagen av att se henne tillgänglig för dessa ovälkomna kommentarer, trots att jag litar på henne. Det gör ont och jag får hjärtklappning av att se hur hon får kommentarer och komplimanger av andra, och det gör att jag känner mig som psykopaten de trodde att jag var när jag blev tvungen att göra utredningen. Som tur var blev jag inte kryssad, men jag kanske är psykiskt sjuk ändå? Jag vet ju inte om det här är känslor som är naturliga när man är kär eller om mitt kontrollbehov och självkänsla spelar mig ett spratt. Ovetandes om en lösning är jag, och det är jobbigt. Min terapeut sa att relationer inte är något lätt trots att den känns bra, och jag håller med honom.

Det är förvånansvärt fantastiskt över förväntan. Innan vi sågs så visste jag att det inte kunde gå fel, och att hon skulle vara den underbaraste jag någonsin träffat - men att det var himmelskt, villkorslöst och magiskt förtrollande slog mig som en smäll på käften. För första gången i mitt liv känner jag mig avslappnad i en samhörighet med en annan människa, och det har öppnat mig på något sätt som jag inte riktigt förstår. Jag känner mig behövd för första gången ever, uppskattad. Fantastiskt.

Jag inser att jag sårar kanske mer än en människa med den här typen av inlägg, och trots att det kan verka vagt så vill jag be om ursäkt för detta. Samtidigt måste jag konstatera att jag inte kan göra något åt mina känslor och jag har inget känslomässigt ansvar för någon annan (som jag tidigare ansåg mig ha) så numera kommer jag skriva exakt vad jag känner och tänker - utan förbehåll. Läs eller läs inte, du får själv avgöra vad du klarar av.


Tiden går oerhört sakta när man saknar så att man blöder.

Som jag nämnt så många gånger förut så kan jag återigen konstatera att känslor är fantastiskt när de uttrycker sig i former man kan definiera och hantera. Jag har haft en helg bestående av allt positivt jag någonsin kunde tänka mig, så pass att jag nu när jag sitter på tåget har jävligt svårt att smälta det. Det är så abstrakt den här gången, förut har det alltid varit att ”Jag känner si och så för att det här och det här” men nu är det av ringa betydelse. Istället ser jag självklarheten i mina känslor och låter dem vara där för att jag vet att de ska vara där. Det spelar inte så stor roll varför jag känner som jag gör, det känns bra och jag låter det vara där. Kanske beror det bara på att jag inte orkar gå in och analysera allting längre (för det brukar jag vara en höjdare på) eller så beror det bara på en hundraprocentig äkthet i samhörigheten.

Att vara ute i samhället är dock inte det lättaste när man suttit i terapi i 7 månader. Helt plötsligt reagerar man på hur folk beter sig och liksom tänker på att ”han måste ha det problemet och hon har nog det”. Jag kan naturligtvis inte analysera beteenden som jag inte känner igen hos mig själv så i dem får jag också lära mig en hel del om min egen komplexitet. Det känns ganska bra att jag kan tänka innan jag beter mig på ett impulsivt sätt bara på grund av att någon känsla ligger i botten och stör, det ger mig en typ av lugn som jag liksom inte haft förut. Det är fortfarande svårt att acceptera sig själv som lika mycket människa som någon annan, men min självkänsla byggs på än om väldigt väldigt sakta. Jag känner fortfarande blickar i nacken och tysta åsikter om min hårfärg eller mitt beteende, men någonstans inser jag att det är den gamla självcentreringen som kommer in – vilket gör det lättare att acceptera, inte släppa helt men åtminstone låta det vara. Det gör mig lite lugnare och idag kan jag åka tåg utan panikångest, jag vågade tillochmed öppna läsken jag hade köpt på vägen till Helsingborg.

Jag var nog inte lika rädd den här gången. Visst var jag skrämd och det var mycket intryck, men jag kunde tackla dem på ett annat sätt den här gången. Sen om det beror på inre eller yttre trygghet det vet jag inte, men jag behöver inte veta heller. Det får vara som det är och det är så jävla bra. Just nu mår jag nog bättre än någonsin. Det som dock fortfarande oroar mig lite är att jag inte riktigt vet om mina känslor når själen som de borde göra. Jag tror att jag kanske bara är lite för yr just nu och inte har smält det än, så det kommer väl I guess. Andlighet är väl ett ganska bra ord ändå, visst?

Imorgon ska jag definiera orden ömhet, ärlighet och kärlek.

Jag sitter på tåget på väg mot det jag tror kan resultera i framtida instinkt. Jag känner riktigt hur jag ett antal meter från behandlingshemmet tar på mig en mask av aggression och misstänksamhet mot alla - och jag inser lika mycket att den inte borde vara där. Så fort jag satte mig på tåget i borlänge började jag förbereda mig på att slåss, även fast jag nånstans visste att jag inte skulle behöva. Jag antog automatiskt att alla turkar var kriminella och att alla såg på mig vilken pundare jag var - men någonstans inombords hittade jag också en del som insåg att det faktiskt inte var så. Jag är fortfarande jävligt nervös, men det får väl vara så. Jag känner att jag inte kan skriva blogg på tåget som jag trodde, jag bara upprepar mig själv - kanske för att jag inte är så värst fokuserad på att skriva just nu utan snarare på morfarn som sitter bredvid, ungen bakom som ska flyga för första gången själv imorgon, thailändarna på andra sidan kupén med varsin kamera på väg till köpenhamn..

Kent idag.