..som en tankekarta

Jag har alltid varit bra på att förklara vad jag känner
men nånting som du gör får mig att stamma
Som om fåglar sjunger inifrån och ingenting tar mig ifrån
det här och jag ska få dig att stanna
så snälla säg det en gång till
jag ska ge dig allt du vill

Jag har alltid trott att solsken var nånting som gav mig problem
men jag inser nu att jag har vart lurad
Du har gett mig allt jag har som jag vill kalla underbart
och jag ska aldrig nånsin mer bygga murar
så snälla ta mig som jag är
jag ska alltid vara där

Jag har aldrig vart på månen
men jag ser att du förstår den
och jag har aldrig nånsin längtat dit förut
Jag har aldrig sett en stjärna
som jag lever för så gärna
jag har aldrig nånsin känt såhär förut
och det ska aldrig ta slut

Jag ska visa hela världen att dom missat allt av värde
du och ditt namn betyder ju skönhet
Vi har inget att förlora bara hjärtan att försona
jag vill lära mig allting som bara du vet
så älska mig som bara du kan
min enda dröm har blivit sann

Den här gången är det annorlunda. Det ger mig en form av inspiration som jag inser att jag aldrig haft förut, och den blir användbar på ett sätt som aldrig varit lika påtagligt. Jag märker att alla mina handlingar beror på Det, och utan att märka det själv kan jag inte sluta fokusera på det. Det får mig att vilja skrika och hoppa, och jag har aldrig haft svårt för att förklara känslor med ord - men den här gången vill inte bokstäverna hjälpa mig. Jag undrar varför. Kanske beror det på att det inte går att definiera, går inte att analysera eller förstå. Äkthetskänslan i det skrämmer mig inte ett dugg, det gör mig snarare lycklig och jag inser att det finns kanske hopp även för mig. Det är som om mitt hjärta har hittat hem, som om min själ har fått ett mål och min kropp lyder med nöje och ger mig en stark längtan efter en snar framtid. Jag ler när jag tänker på det, även fast längtan håller på att ta kål på mig. Jag gräver ner mig så långt ner i törst efter det jag drömmer om att jag nästan mår dåligt av det - trots att det jag längtar efter så är något positivt, oförstörbart och äkta. Ibland önskar jag att jag bara hade min själ utan den mänskliga skepnaden, och kunde flyga iväg bland molnen för att sedan landa i mig själv på en annan plats.

Samtidigt som mitt bröst skriker efter att få vara nära bultar hjärtat så hårt att det gör ont. Efter att jag tatuerade mig första gången insåg jag att det finns smärta som faktiskt är behaglig, och den här smärtan kan nog jämföras med det. Det gör ont som fan, ändå vill man bara sitta kvar ett par timmar till. Samma här, det gör ont att vara så långt borta men jag kan inte sluta längta trots att det är det som orsakar smärtan. Det är som en magnet som drar i mig fast jag sitter fast, och jag hatar det faktum att det inte finns något alternativ. Jag måste vänta, och för första gången i mitt liv kan jag inte göra något åt det. Jag förstår nu att jag aldrig längtat efter något helhjärtat, och tacka fan för det - det är det värsta jag varit med om.

För första gången har jag en känsla av att något försöker tala om för mig att jag duger, trots att tillitsbristen fortfarande finns där. Oron krymper sakta men säkert, självkänslan byggs långsamt upp och det börjar faktiskt bli påtagligt. Jag har en massa "extratankar" numera. Som när det är lite för bra för att vara sant så finns där en till tanke som säger mig att "det kanske kanske faktiskt är sant" och den har aldrig funnits där förut. Tidigare gick jag bara på känslan och blev liksom illamående eftersom jag aldrig trodde att saker kunde utspela sig på positiva sätt, men nu börjar jag undra om jag hela mitt liv har haft fel. Jag har alltid trott att kärlek var något som gjorde ont, men omständigheterna i dagsläget säger något annat. Kanske behöver inte komplimanger och vackra ord vara falska? Kanske har andra människor också känslor, och kanske gynnar de mig ibland. Det finns ju en liten risk, right?

Jag alltid haft en tendens att förstöra det som känns bra, innan det förstör mig (vilket det alltid gjort tidigare), men den här gången kan jag inte ignorera. Jag vill inte längre, jag vill ge det en chans och se vart det leder. Jag har ingen aning om hur framtiden utspelar sig har jag märkt, så jag borde släppa taget och låta det visa sig. I magen känns det äkta, på riktigt, jordnära, underbart, älskvärt, mystiskt och attraherande. Jag njuter av det, trots att jag måste längta lite till för att få ge uttryck för vad jag känner. Jag kan inte längre ignorera mina känslor som jag gjorde tidigare med hjälp av droger, och det har hjälpt mig inse att det kan faktiskt bli bra.

Det gör mig galen. Det gör mig förvirrad. Jag vill göra allt i hela världen och lite till. Det ger mig motivation, ambition och nya drömmar. Det gör att jag ser fram emot framtiden, vilket aldrig hänt förut. Det gör mig stolt, upprymd och förälskad. Kan detta vara verkligheten? Det verkar så.



som blixtar mellan fyra ögon
sätter eld på allt inuti
magnetism i dubbla själar
en barnförbjuden magi

Jag har alltid varit den där som hör andras känslor på djupet, trots att de själva kanske inte gör det. Jag kan höra direkt på ett andetag eller ett tonfall hur den jag pratar med egentligen mår, och tack vare min nyfunna empati vill jag ofta lägga mig i och hjälpa personer att komma till insikt om vad problemet egentligen är. Jag brukar vara bra på det, problemet är bara att när jag drar med mig andra människor i djupet har de en tendens att uttrycka djupet som lite för starkt, och detta resulterar istället i ledsamhet - eller kanske bara för starka insikter om det egentliga känslolivet som kanske inte får så mycket näring annars. Sedan jag blev drogfri har den här egenskapen gett mig intryck av att jag borde kalla den för manipulation, men jag har kommit fram till en annan definition utan ord.

Vissa människor lever sitt liv utan att egentligen tänka efter speciellt mycket. Livet rullar på och de tänker inte på sitt inre, orkar kanske inte bry sig så mycket om sin egen själ. Låter bara rutinerna rulla på och det som blir det blir. Jag tror att detta resulterar i en typ av känslomässig ytlighet, man får svårt att definiera sina egna känslor och stänger därför ute dom på ett möjligtvis lite naivt sätt. Vissa människor stänger bara av, precis som jag gjorde med heroinet, men vissa klarar det utan droger. Det skapar okunskap om äkta lycka, och när jag kan urskilja denna okunskap i andra människor såpass påtagligt som jag gör ibland blir jag lite besviken på mänskligheten. Besviken för att majoriteten av mänskligheten inte förstår att äkta lycka inte finns utanför oss själva, den finns i oss. Det gäller bara att utnyttja sina känslor på rätt sätt och inte låta dem styra, bara finnas där. Varje gång man får en känsla av obehag måste man stanna upp och reflektera över vad det grundar sig i och samtidigt finna någon form av acceptans, annars försvinner aldrig obehaget. Man skjuter bara upp det. Många trycker undan sina egentliga känslor och anpassar sig till det som är, utan medvetenheten om att man inte behöver. Det enda som spelar roll i det stora hela är en själv och det egna välmåendet, annars är man inte kapabel till att vara lycklig av någon annan anledning heller.

När jag var aktiv i mitt missbruk så kunde jag visa vissa människor vilka dom egentligen var genom att sätta dem i sitt eget känsloliv. Jag kunde prata in folk i sig själva och låta dom känna det som egentligen är undantryckt. Jag har aldrig tänkt på detta som manipulation, men i nykterheten har jag lärt mig att jag har forslat in människor i fack och gett dem den stämpel jag har velat att de skulle ha. Jag är drogfri nu och det ger mig ett sätt att se på saker ur andra perspektiv. Jag inser att det finns fler aspekter i allt, och utan droger är jag kapabel till att tänka på det på ett sätt som jag aldrig kunnat förut. Jag har nu insett att när jag gräver ner andra människor i deras eget inre och placerar dem någonstans där jag vill ha dem så är det manipulation, men när jag numera gräver ner folk i deras inre för att de ska se, förstå och kunna reflektera över sina egna känslor så att de kan resa sig lite starkare - så är det av ren kärlek. Jag känner kärlek, ödmjukhet och empati för andra människor, något som jag aldrig gjort förut.

Jag måste säga att jag aldrig kunnat nå dessa insikter på egen hand. Utan den äkta samhörigheten jag känner nu hade jag aldrig insett att det är av kärlek och inte rädsla som jag försöker hjälpa till att förstå. Utan den äkta samhörigheten hade jag aldrig märkt av att min självkänsla sakta men säkert byggs på, även om det är en lång väg kvar. Utan den äkta samhörigheten hade jag aldrig insett att min brist på tillit sakta tynar bort, även om det fortfarande finns tvivel. Det är som att min hjärna har byggts ut, och när jag misstror den ömsesidiga kärleken finns där en tanke som inte har funnits förut - att kanske det inte ligger i Hennes natur att medvetet såra mig. Även om tvivlet finns där så tar känslan av att jag har fel överhand och jag får en känsla av att det kanske inte är så farligt som mina skräckscenarion utvisar. Jag börjar känna mig aningen uppskattad, och det är också färskvara. Det kan låta som självömkande, men jag har aldrig känt mig riktigt uppskattad. Jag har aldrig förstått att jag också har en del i det hela, aldrig kunnat ta åt mig att jag behövs där jag är - men nu känner jag det. Tack vare Henne börjar jag känna mig mänsklig, behövd och uppskattad. Jag har aldrig känt så i hela mitt liv, och det resulterar i tacksamhet över att jag fortfarande har mod att ta kontakt med andra människor. Idag kan jag känna att jag har en plats i världen som bara är min, och hur framtiden ser ut är upp till mig att välja. Detta är också en insikt jag aldrig hade kommit fram till om det inte hade varit för Henne. Varje morgon när jag vaknar har jag en känsla av att Hon behöver mig, som jag är. Bara som jag är. Jag får en känsla av att Hon vill att jag ringer och vill att jag existerar, vill att jag är nära och vill att jag är mig själv. Också färskvara naturligtvis, och det ger mig ännu mer känsla av tacksamhet. Jag inser att jag är behövd och att det är av någon betydelse att jag lever, att jag är mig själv. Det är en känsla som inte riktigt går att beskriva med ord, men jag tror att den närmaste definitionen jag kan göra är sinnesro eller rentav inre lycka.

För mig har det blivit väldigt viktigt att människor i min närhet mår bra, inte bara för stunden utan rent generellt, översiktligt mår bra. Det gör också att jag ännu mer försöker komma nära inpå, försöker hjälpa omgivningen att se deras egna känslor och lära sig att njuta av dem - nu när jag lärt mig det vill jag liksom visa andra hur de kan må bra trots att det finns känslor man inte gillar. Jag vill liksom visa omvärlden hur man gör för att lära sig leva med sig själva, för många klarar inte av det - och därav masken som de flesta har gentemot sig själva. Som jag sa tidigare, vissa människor stänger bara av sitt inre och anpassar sig till det som är och låter det rulla på - men det enda man gör i det läget är att skjuta upp det man inte klarar av att hantera för tillfället. Detta känns jävligt sorgligt, för det innebär att det äkta välmåendet inte är någon standardkänsla hos mänskligheten. Jag känner att om jag kan, så vill jag liksom bidra till att försöka förbättra det läget och ge åtminstone mina nära och kära så mycket jag kan av mina egna insikter - för jag inser att sättet att finna inre frid, inre lycka inte är individuellt - det fungerar för alla som ger sig in på det. Jag har fortfarande inte nått toppen av den skattjakten, men jag har kommit en bit på väg och ju längre jag kommer desto mer ser jag hur jävla dåligt andra människor egentligen mår. Även dem som inte har en bakgrund med missbruk.

Det jag personligen kan tycka är lite konstigt, är att det är en person som har fått mig att inse allt jag nyss har skrivit. Från början till slut av det här inlägget finns en källa utanför mig själv, som inte ens vet om att Hon ger mig allt detta. Hon verkar inte förstå att Hon ger mig styrka att tänka, leva, existera, vara, handla, känna. Det blir en gåva utan dess like som givaren inte ens vet om att Hon ger, och mottagaren är så tacksam att han inte ens kan förklara det med ord utan måste övergå till handling istället. Det börjar bli dags nu, jag vill härifrån så att jag kan börja visa människor i min närhet att de betyder något för mig, och att jag är tacksam att de finns där. Jag har aldrig visat någon att jag har empati och kärlek, men jag känner att det inte är försent och det börjar bli dags att leva efter mina egna principer och värderingar istället för heroinets krav. Jag ska ge Henne allt jag har och lite till, för det är Hon värd.






Den som aldrig skrattat
vet inte hur man ler
Den som aldrig tittar
vet inte hur man ser

Jag börjar bli ganska tillfreds med min nuvarande livssituation. Jag har en plan för framtiden och det underlättar mitt sökande efter välmående. Jag börjar vänja mig vid att vara med mig själv och det medför att jag trivs lite lite lite bättre i skepnaden av mitt jag. För varje dag som går blir det lättare att hantera det okända, och för var dag blir det lättare att kapitulera inför mina känslor. Jag gillar det. Det blir lättare att reflektera över mitt agerande och lättare att acceptera min karaktär och omgivningens syn på den. Jag vet inte om jag kanske har skaffat mig lite självkänsla eller vad det nu är, men jag har lugnat ner mig oerhört. Förut trodde jag att det var omöjligt att gilla en person som jag och jag har aldrig kunnat ta åt mig av komplimanger, men jag ser ett ljus i det omgivningen talar om för mig numera. Tillit är också något som gror i mitt inre och det är verkligen en av grunderna till mitt nuvarande lugn. Jag har aldrig riktigt litat på någon, och jag gör det fortfarande kanske inte, men nu finns det iallafall ett litet uns av det i det dom kallar själen. Jag är inte lika orolig för att bli sårad längre, oavsett vem det är - det känns liksom naturligt att människor talar sanning när de inte har någon anledning att ljuga. Otryggheten dör ut, sakta men säkert. Om detta beror på att jag snart varit drogfri i 6 månader eller om det beror på en person i min omgivning har jag ingen aning om, men det är väl skitsamma hur man uppnår det positiva, huvudsaken är att man gör det I guess. Samtidigt har det blivit jävligt viktigt för mig hur andra ser på mig. Jag vet inte varför, men jag kommer på mig själv med att tänka "hoppas någon ser det här och tänker på det" när jag gör något som är bra. Bra eller dåligt? Dåligt I guess, men det är väl också sånt som försvinner med tid. Konstruktionen av självförtroende och självkänsla tar lång tid, men det börjar kännas värt att vänta.

När det gäller känslolivet är jag fortfarande ute på jävligt djupt vatten. Jag har känslor, men jag förstår dom inte och kan inte definiera de flesta. Däremot har jag märkt att det finns gränser för hur mycket man klarar av även i det ämnet. Positiva känslor kan bli för många eller för mycket uttryckta, och negativa känslor blir alltid för mycket. Det gäller att hitta någon form av lagom balans där jag kan finna ro i både de positiva och de negativa, men det är ju just det som är problemet. Detta gäller inte bara mina egna känslor, utan också de känslor jag får ta emot. Självklart är det en fördel när man kan uppskatta att uppskattas enormt, men det kan lätt bli för mycket åt rätt håll. Jag är inte van vid det, det brukar vara för mycket åt fel håll, men nu är det tvärtom och i det blir jag förvirrad. Resultatet av det blir att jag stänger av, går tillbaka i något gammalt tankemönster och blir likgiltig och kall. Mitt huvud tänker att jag ska bete mig på ett sätt, men känslorna säger något annat - och för närvarande är det dom som styr.

Jag längtar. Även längtan är en ny känsla, men den kan jag åtminstone definiera.
På återseende

Oh, jag är verkligen inte van med att känna känslor. Sakta men säkert springer känslolivet ikapp mig, och det känns. Förra veckan var det empati och medlidande som stod på menyn för meningslöst utforskande, den här veckan tror jag det är ömhet, villkorslös kärlek och sympati. Det är verkligen påtagligt hur man lär sig känna igen nya känslor med hjälp av omgivningen. Man måste liksom praktisera känslor omedvetet för att de ska slå in så att man därefter kan reflektera över dom. Och det är väl det som händer när man blir drogfri I guess, man börjar praktisera omedvetna känslor istället för att ignorera. Det är ju bara det, att när jag får en känsla som jag gillar så blir det ofta lite för mycket. Eller, det kanske inte är för mycket egentligen men jag känner liksom att jag inte kan göra någonting av alla känslor i mig - och istället får jag panik och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. I allt detta blir jag bara förvirrad och tillslut vet jag inte vad känslan från början var. Förutom den här gången.

Den här gången är det annorlunda. Den här gången har jag en känsla som jag inte kan förklara, reflektera över eller ens tänka på. Den är suddig, som ett moln. Den fyller hela min kropp och får mig att tappa andan, jag kan inte sitta still och det enda jag vill är att göra någonting med känslan - typ som att bara kasta den över nån annan (för känslan är ju positiv). Istället för att göra någonting med den fyller den hela mig ända till bristningsgränsen, och sen fyller den på lite till. Vart ska jag ta vägen? Här har jag något som rubbar hela min existens, men jag vet inte vad det är och jag kan inte göra någonting åt det. Just nu. Men jag önskar. Jag drömmer. Jag längtar. Vad borde jag göra? Jag borde åka till skåne.


...och hennes ögon
fångade mig tillslut
det var som stjärnor
jag aldrig sett förut

tänk om det vore lite närmre

Egentligen skulle jag bara vilja självömka stenhårt, verkligen klanka ner på mig själv och förklara i ord vilken dålig människa jag känner mig som - men det känns så jävla fånigt så jag skiter i det. Å andra sidan vet jag inte riktigt vad annars jag ska göra just nu, när jag inte kan påminna mig själv om så mycket annat. Jag försöker se gnistorna i det liv jag försöker leva nu, men dagar som den här visar de positiva aspekterna sig bara som stoft jag inte kan urskilja riktigt. Jag påminner mig själv ständigt om insikten jag hade för några veckor sedan - att jag trivs bättre i självdestruktivitet än i välmående - och jag inser att det kanske inte är den bästa vägen till ett leende, men vad finns det annars att göra? Här finns inget vackert bedårande som man kan titta på med gnistrande ögon och le, här finns inget paradis och inget solsken. Dom säger att jag är speciell, men i vilken värld då? Inte i den här iallafall. Idag är en såndär dag då man bara önskar att man fick vara någon annan, om bara för en kort sekund.

Jag kan inte se skillnaderna på mitt välmående och illamående egentligen. När jag skrattar och är glad och positiv så känner jag mig som ett monster inombords, men nu verkar jag se ut som ett jävla monster också. Det är som om mörkret innanför letar sig ut och liksom tar över ljusets plats, som för övrigt nog aldrig har funnits där. Jag känner mig så jävla patetisk när jag bara gnäller och gnäller på den jag är, men som sagt så vet jag inte vad jag annars ska göra. Jag har inget annat att skriva om helt enkelt, så jag får la ha en skitfjantig blogg då. Take it or leave it. Varför ska jag bry mig så mycket om sånt jag inte bryr mig om?

Det finns en liten möjlighet att mörkret är byggt på att jag sitter ett par mil ut i skogen och egentligen vill vara någon helt annanstans, men jag försöker greppa taget om det faktum att jag inte har något annat val. Längta är det värsta jag vet, och nu är jag tvungen att vänja mig vid det för att kunna koncentrera mig på det jag borde.






Kunde ingen ha sagt att livet är så jävla frustrerande?

Länge har jag vetat att deras värld aldrig var som min - men eftersom jag aldrig upplevt kontrasten mellan dimensionerna slog det mig som en smäll på käften. Min värld blir aldrig som deras men jag kan erkänna att jag blev lite inspirerad. Det fanns fåglar som sjöng, det fanns en skillnad på årtider, det fanns stabilitet och solsken och egentligen hur mycket som helst. Men jag var livrädd.

Det känns överdrivet att dra några slutsatser, det var alldeles för många känslor och för många intryck för att göra ett konstaterande - men något sa mig att det kommer att ta lång tid innan jag vänjer mig vid att känna. Dock känner jag på ett bättre sätt numera, när jag får en ny känsla kan jag ofta stanna upp och känna efter vad det är, men inte alltid förstås. Det som slog mig mest var nog rädslan. Jag blir överväldigad av så mycket ömhet, så mycket kärlek, så mycket samhörighet att jag på något konstigt sätt ryggar tillbaka och anser det vara lite för mycket. Jag vet inte hur jag ska vara helt enkelt, inte hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga. Det känns oroväckande då jag känner att jag behöver visa någon form av respons, inte bara mot medmänniskor utan mot omgivningen i sig, för jag vet inte hur jag ska uttrycka den.  

Innan jag åkte på ledighet så hade jag räknat med att få en massa intryck sköljt över mig som en våg av ängslan, oro, paranoia och svaghet - men att intrycken kunde vara starkare än något annat hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag är inte ens drogsugen, det enda jag kan fokusera på är att jag är livrädd för allt och alla och jag vänder runt det till alla möjliga olika känslor som jag lättare kan hantera - men det fungerar inte. Mina sätt och medel fungerar inte i deras värld, och det skrämmer mig ännu mer.

Förvirringen är total. Jag har lärt mig att det är bra att göra något kreativt av känslor som man inte kan förstå sig på, men i det här läget fungerar inte ens det. Jag skriver min musik, jag målar mina tavlor - ändå känner jag tomhet, stillhet och oreda som aldrig verkar bli bättre. Mina terapeuter försöker få mig att inse att det tar tid, men hur lång tid då egentligen? Medan jag väntar mår jag sämre och sämre inombords, men bara när jag tar mig tid att tänka. Dagarna springer förbi, och jag ler mot dem när de närmar sig - men när de börjar försvinna ur synfältet slår ångesten, rädslan och tomheten till och jag blir återigen liten, obetydlig och ensam.

Jag har massor att säga, men inget att prata om.

Fast i något jag inte riktigt vet om jag ska tro på. Är detta livet? Känslor, är det något man anpassar sig till eller formas dem av hur man förhåller sig till livet? Just nu är det lite för mycket av odefinierade känslor och jag börjar undra vart fan jag ska göra av alla dessa. Jag vet inte om mitt psyke klarar av att hantera allt eller om jag är påväg att rasera mitt påbörjade s.k liv. Jag har kommit underfund med att glädje är en känsla, inte ett tillstånd, men samtidigt som jag njuter av glädjen söker jag mig till självdestruktivitet eftersom jag inte riktigt tycker att jag förtjänar den. Det är jobbigt att vara drogfri. Inte bara för att jag vaknar på nätterna alldeles kallsvettig av abstinens, utan också för att jag får ta så jävla mycket stryk av något dom kallar känsloliv jag aldrig haft. Mitt huvud känns lite överbelastat så när jag försöker tänka och definiera kommer det 1000 känslor och tankar på en och samma gång, vilket bara resulterar i någon form av verklighetsflykt och jag sätter mig med gitarren - för då försvinner allt annat.

Samtidigt som jag lever i nån sorts dimma byggt av känslor och tankar som jag inte förstår börjar jag inse att jag också njuter av strukturen som följer tack vare drogfriheten. Jag börjar skaffa mig lite hopp och tro om att tillochmed jag kan ordna till all jävla oreda jag ställt till med, även om min ljusning verkar ligga väldigt långt bort från verkligheten jag lever idag. "Det kommer" säger dom, men jag är osäker. Kanske kommer det med tiden och kanske är det enda jag behöver koncentrera mig på att vara drogfri, men det är frustrerande och psykiskt påfrestande att vandra omkring i ett jävla känslotöcken utan några svar. Jaja, jag lever en dag i taget och tar det som det kommer - men framtiden måste byggas upp i tid känns det som. Om jag blir utskriven från ett behandlingshem utan någonstans att bo och utan sysselsättning överhuvudtaget blir det ett direkt återfall oavsett om jag vill det eller inte.

Jag vet inte riktigt varför jag började skriva. Kanske hade jag nåt jag ville säga, kanske kom det fram. Just nu är jag så jävla förvirrad i mig själv så jag vet inte svaret på varken det ena eller det andra. Kanske bara ska lägga ner innan jag svamlar bort mig för mycket. Men det är fan min blogg och jag bestämmer här! Ah..

Godnatt.

Att inte veta, att inte kunna kontrollera eller förklara sina känslor är nog det värsta som finns bortsett från den drogfria världen. Förmodligen är det bara för att jag inte har varit ren så länge, och det behövs nog bara tid, men jag önskar att jag kunde hitta ett mellanplan. Antingen är jag låg, och när jag är låg så vill jag skrika, gråta, slåss och dö, eller så är jag lycklig och då blir jag så överfylld av lycka som jag vill få uttryck för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Dom gångerna är förvisso få, men när jag känner lycka vill jag också liksom dela med mig av den på något sätt som jag inte känner är möjligt. Jag hittar ingen lagom nivå där jag kan vara lagom lycklig och acceptera det som är mindre bra, men jag antar att det kommer med tiden som jag alltså hatar.  

Jag gillar att vara drogfri. Det är så mycket jag slipper, som att behöva jaga pengar hela tiden och allt knas det för med sig. Jag får en sorts struktur på mina tankar som jag alltid velat ha förut, och jag kan sortera ut dem och liksom reflektera över dem på ett helt annat sätt. När jag var aktiv så gick allt jag gjorde och tänkte ut på droger, oavsett om jag skulle gå och köpa mjölk eller mata katten. Om jag diskade så gjorde jag det för att få belöna mig själv med en fix, och om jag lagade mat var det ju alltid bäst med efter-maten-spliffen - men det finns inte kvar nu och det leder vidare till att jag kan koncentrera mig på mina andra angelägenheter. Samtidigt som jag myser lite i nykterheten så hatar jag tristessen, att behöva ta itu med känslor och att alla frågar "Hur går det?" eller "Hur mår du då?". Jag vet inte varför jag inte gillar frågorna, men det har kanske lite att göra med att svaret, oavsett vad det är, har blivit så dovt och falskt. Om jag skulle svara ärligt på hur jag mår så skulle jag behöva sitta och snacka i flera timmar, så det blir kort och gott "bra" eller "dåligt" men där tar det liksom stopp. Jag vet inte om jag kan anse att det är hela sanningen liksom, men det är ju förvisso inte lögn heller.

Jag blir förvånad över mig själv när jag inser att jag trivs bättre i självdestruktivitet än välmående. Det kanske iochförsig beror på att jag i många år alltid slagit på en drog på alla känslor, oavsett graden av lycka eller sorg i dem. Utan att jag varit medveten om det har jag dödat varenda spår av mitt känsloliv och på så sätt blivit ett iskallt monster, så nu när jag börjar återfå mitt äkta leende känner jag mig som främmande i en värld vilken jag inte förtjänar att leva i. Jag är hemmastad i dåligt mående och vilsen i lycka och sinnesro, vilket gör mig oerhört förvirrad av alla dessa ljuspunkter som börjar visa sig nu när jag är drogfri. Det känns visst bra att skratta från hjärtat, men jag är inte van med det och känner att jag kanske inte förtjänar det med tanke på vad jag har gjort och hur jag har behandlat min omgivning. Jag är i allra högsta grad splittrad.

En annan del av mitt drogfria liv visar sig i min kreativitet. Jag är återigen i en svacka som är svår att komma ur, tror jag. Jag försöker skriva musik, men blir aldrig nöjd, så istället försöker jag skriva musik om det faktum att jag inte vet om jag är i en svacka eller om det är förvirringen som gör det, men det går inte heller. Istället skriver jag intetsägande dikter där jag inte ens kan avgöra om jag är nöjd eller inte. Jag försöker komma till skott att måla lite, men jag är för utmattad av all denna drogfrihet att det aldrig blir av. Man tappar nog lite fantasi när man blir drogfri.

Jag är trött på att behöva sakna.

Ensam är stark är nytt begrepp som jag mer och mer börjar förstå mig på. Insikten om vad egentlig frihet innebär hemsöker mig oftare och oftare, och jag börjar förstå att jag med hjälp av drogerna har stannat i psykisk utveckling. Sakta men säkert lär jag mig att tänka igen, på ett sätt som jag inte kommer ihåg att jag någonsin gjort. Nu när jag är drogfri tänker jag på ett sätt som skänker mig mental struktur, och jag njuter av att kunna slappna av och låta saker vara som de är. Jag känner mig pånyttfödd. Jag söker förståelse istället för förändring och jag ser ett hopp som tidigare aldrig existerat. Jag förundras över mitt beteende dom senaste åren, jag är inte längre förvånad över att människor i min omgivning har tagit avstånd och inte heller förvånad över hur mitt liv kunde bli som det blev. Jag trodde aldrig att droger kunde vara så fruktansvärt sinnesförändrande som jag har insett nu när jag fått smaka på nykterhet, och det är nog det enda jag är uppriktigt förvånad över.  

Jag är tacksam att jag får vara här. Jag är tacksam att jag inte dog i användadet av kemiska substanser, för det var riktigt riktigt nära. Jag är glad att jag har kommit till ett behandlingshem där alla verkar vara motiverade och målinriktade medmänniskor som accepterar alla i deras omgivning. Här finns inget skitsnack och inga lögner, ingen gruppering och ingen som går på tå runt någon annan. Här finns ärlighet, öppet sinnelag och villighet och inget annat - vilket gör min egen behandling oerhört mycket lättare än jag hade trott att den skulle bli.  

Trots alla positiva aspekter finns det naturligtvis negativa kvar. Jag måste genomlida mycket ångest för att komma till mina framgångsgivande insikter, och vissa dagar kan det göra såpass ont att jag vill sticka härifrån. Många gamla minnen hemsöker mig, och jag måste stå emot viljan att ta kontakt med gamla nära och kära -.dels för att jag är rädd för reaktionen men också för att jag inte vill riva upp gamla sår som jag kanske har åsamkat. Jag ångrar en stor del av mitt liv, och jag är medveten om att vissa delar får jag aldrig tillbaka - men det är synd - för jag vet att jag skulle kunna ge dessa människor så mycket mer än jag gjort. Saker hade nog sett väldigt annorlunda ut om jag inte hade varit narkoman.

Jag tror att jag ska börja skriva lite oftare, men terapin suger ut allt ur mig och jag blir oftast ganska tom så fort jag sätter mig framför bloggen. Vi hörs.